Aftonbladet – 6 december 1866, sida 2

själ, i fall man fick tro enkefrun, lyfte upp hufvudet och begaf sig, då han märkte sin vackra kusin, emot stora trappan. Abben kom sålunda, äfven han, en gång fram i tid! Bland alla sins umgängesvänner under detta präktiga och dystra tak visste markisinnan Violaste ingen hvars närraro kunnat vara henne i detta ögonblick angenämare än abbens. Fanns det väl i bela verlden en varelse, blidare att se och höra? Hans svarta kaftan utbredde omkring sig en skugga, under hvilken det gjorde godt att få hvila ut från andens mödor och själens uppror. Man fick visserligen ej af honom fordra aktiv tröst; hvad han meddelade var ett stillande lugn. Abben i den stilla skogen skulle aldrig ha sökt med förnuftsslut, hvilka ban icke förmått fullständigt utföra, bekämpa de sorger han mötte på sin väg; han bedöfvade dem snarare genom blidheten af sin blick, ljus som en molnsky, han förslöade dem genom sitt exempel. Vioante kände, att vid hans annalkande någoning löste sig i atmosferen och i hennes njerta. Hon helsade abben med en glad ickning och herr de Gourio stannade ett ;gonblick för att i fullt mått njata allt det nöje han deraf erfor. Och derpå satte hon ig ned mellan granatbuskarne och väntade ; y abben lät alltid vänta på sig. Omsider ippnådde han spetsen af denna förfärliga rappa med alla dess fewton steg. Efter en å ensträngande stigning tog han, alldeles ndfådd, en korgstol,: ställde den utmed iolantes, och tänkte till en början på inenting annat än att hemta uadan och samla ina tankar. -— Min kusin, sade han slutigen efter en låvg tystnad, hösten är nu ommen och vär sol går sin väg. Verkligen!4 utropade Violante med oförtälld munterhet, vi ekulle då cöra en stor