Aftonbladet – 6 december 1866, sida 2

?Dal är en provins, som länge varit förbiedd och hvars tillgångar ansetts af ringa värde. En dylik föreställning är dock ingaunda öfverensstämmande med verkliga förrällandet. Jorden gifver god äring till och ned på de ställen der den blott någorlunda örsvarligt brukas; skogarne äro långt ifrån ullständigt ödelagda, utan kunde snart nog iter uppbringas till rik växtlighet, om man sllvarligen vinnlade sig derom; kreatursskötseln gifver mycken behållning redan nu genom det nära fronnakepet till Norge, och skulle blifva af verklig betydelse, om den rationelt bedrefves. Genom den lättnad i samfärdsel med nabolandet, hvilken kommer att beredas för norra Dal medelst den under byggnad varande kanalen, samt genom den afsättning af de till Wenern gränsande socknarnes landtmannaprodukter, hvilken förmedlas genom den nyligen inrättade ångbåtstrafiken, finnas tillfällen för ortens befolkning att högst fördelaktigt realisera sina alster. Ännu flera kommunikationsleder kräfvas likväl, innan Dal kan uppbringas till den höjd af kultur, hvaraf det är möktigt. Vi tveka icke att i detta afseende såsom ett conditio sine qua non sätta en jernväg mellan Fredrikshald och Wenersborg. En jernbana mellan dessa båda orter, utom det att den blefve närmaste förbindelsen mellan Norge och det öfriga Europa, skulle nästan: med våld tvinga folket på hela den landsträcka, som deraf berördes, att på förnuftigt sätt tillgodogöra en mängd hietilts föga eller illa begagnade rikedomskällor; en sådan jernväg skulle höja den nu slumrande företagsamheten och förjaga den slentrian, som i det längsta varit dalbons enda rättesnöre i alla hans företag.?