Aftonbladet – 6 december 1866, sida 2

vid bordet och höll den ett ögonblick sluten i sina, men utan att lyfta upp ögonen till henne och sade: Farväl tills i afton, Violante!? Hon svaxade icke. Hon gick långsamt ut; hon kunde ej besluta sig till att gå öfver tröskeln till detta rum och lemna honom ensam. En sällsam, oförklarlig misstanke, en obestämd förkänsla af någon nära förestående olycka, någon omätlig sorg, redan färdig och mogen, höll henne tillbaka, kaebända utan skäl. Hvarföre ta så häftig! vid sig öfver den tår; som hon oförmodadt fått se på Martels ansigte? Hon hade ju ofta sett markisen gråta, luted öfver hennes bänder, Men då var det derföre att hans bjerta var öfverfullt af henne och vasen svämmade öfver; nu deremot — hon misstog sig sig ej derpå — var källan till dessa tårar en helt annan. Hon aflägsnade sig emellertid och återvände till salongen, eftersom man körde bort henne från hennes egna rum, och denna anmärkning aflockade henne ännu ett småleende; men oro och fruktan, en dödlig fruktan hade, liksom nattliga röfvare med dolken i hand, inträngt i hennes hjerta. Hon ville ej vara ensam med sina taukar, som förföljde benne och som egentligen ej voro annat än hotelser. Hon gick ut på trappan midtibland myrtemoch granat-buskarne, hvilkas purpurfärgade blomklockor, nu skördade af hösten, lågo sållade öfver :rappstenarne. — Alla hennes förhoppningar singo nu ut på, att någon af slottets inne ånare, i detta ögonblick promenerande uti idgärden, skrlie få e henne och komma ill henne. Och i sjelfva verket skedde det senne som bon önskade — abben, hvilken uppehöll sig nära den stora bassinen, beraktande dess vatten, stilla som hans egen