Aftonbladet – 5 december 1866, sida 2

ej skalden, oaktadt sitt afskräckande yttre, skulle kunna vinna hans guddotters Loyses kärlek. Hon är en ung svärmisk flicka, dotter till hans värd och mångårige vän Simon Fourniez, köpman i Tours. Ludvig ålägger nu Gringoire att i ett samtal söka vinna den ungas hjerta; men underrättelsen om ett förräderi, skickligt framburen af Olivier, uppretar honom i detsamma så, att han till detta försök endast unnar den arme en timme, Gringoire är förtviflad och fast besluten att dö; men under samtalet med Loyse ryckes han så småningom upp ur sin dofva misströstan, han eldas vid hennes. tvifvel på skaldens berättigande och lemnar i ord och dikt en den skönaste, mest gripande skildring af den oändligt betydelsefulla sändning, skalden efter hans öfvertygelse fått sig anförtrodd i denna verlden. Trots sin fulhet vinner han hvad han skall; men med ädel uppoffring och blygt misstroende till sig sjelf, besluter han att hellre dö än att göra den unga flickan olycklig genom att eammankedjas med honom för hela lifvet. Konungen återvänder emellertid segerglad och stolt: han har krossat den trolöse, som förrådt hans intressen, och genom den unga flickans naiva fyndighet afslutas allt till den lycklige skaldens och hans älskades välgång. Med all sin sinnrikhet och eleganta anläggning, egenskaper, om hvilka ofvanstående korta redogörelse endast ger ett svagt begrepp, innebär denna handling åtskilliga svårigheter och omöjligheter, med hvilka man dock hos en fransk författare ej får vara så nogräknad. Att den i alla händelser är effektfull och anslående, är säkert. Främst bland karaktererna står onekligen Ludvig, hvilken, som vi ofvan nämnt, är förträffligt och sannt skildrad. Gringoire är äfven en i hög grad intresseväckande personlighet, i hvilken författaren med lycklig värme gifvit oss en bild af den äkta skalden, om än mot teckningen kan anmärkas, att åtskilliga drag i densamma synas oss något mycket tillspetsade för effektens skull. Verkligt hänförande är försvaret för ekaldens uppgift i lifvet; här har författaren låtit hjertat tala, och denna scen skall alltid anses som styckets förnämsta. Loyse är en särdeles intagande och luftig skapelse, af en verkligt romantisk hållning, som ypperligt passar in i de historiska förhållandena. I vår tid vore ett sådant litet drömmande naturbarn helt enkelt en omöjlighet. Äfven öfriga figurer äro, ehuru mer hållna i bakgrunden, omsorgsfullt och fint utarbetade. Genom den lyckiiga förening af historisk realitet och ideel betydelse, som författaren förstått ge de uppträdande, har det hela fått en sundt idealistisk ton, eom ej kan annat än föra åskådaren med sig, och som fördelaktigt skiljer det lilla stycket från flertalet af den nyaste franska dramatikens alster. Den bearbetning, hvarefter komedien gifves å denna scen, förefaller oss något förkortad, jemförd med den i höstas å Humlegårdsteatern uppförda. Då vi ej haft tillfälle att jemföra någondera med originalet, vilja vi dock ej bestämdt fasthålla detta påstående. Återgifvandet å Drawaotiska teatern utmärker sig för vanlig omvårdnad och smak. Hr Elmlund som Grmgoire har visserligen ej lyckats eröfra några nya lagrar, men i alla fall visat sig värdig de redan vunna. Hans spel är genomtänkt och klart som alltid; och om han oaktadt sina bemödanden ej i den ofvannämnda hufvudscenen med Loyse förmår höja sig till den erforderliga värmegraden, så beror detta ej blott på de högst betydliga anspråk, denna scen särskildt ställer till skådespelaren, utan måhända i än högre grad på åskådarnes fordringar vid minnet af hr Raas utomordentligt gripande återgifvande af densamma. Deremot synes oss br Elmlund mer lyckad i de scener, som närmast följa hans entrå, med undantag för framsägandet af De hängdas ballad, som sker med alltför dyster stämma, alltför hög patos. Ludvigs arti ges med vanlig omtanke och bestämdhet i uppfattningen af hr Swartz; han närmar sig, efter hvad vi trö, vida mer .den historiska personligheten än rollens innehafvare på Humlegårdsteatern. Och framställningen vinner också betydligt i effekt derigenom, att denna bräckliga, till fall lutande kroppshydda, som hr Swartz återger, göres till säte för en viljekraftig, uppbrusande och passionerad ande. — Fru Hwasser som Loyse ger det korta, men vigtiga partiet temligen rent och utan flärd; men äfven hon utveeklar i hufvudscenen ej fullt den varma hänförelse, som för illusionens bibehällande är nödvändig. Ty onekligen fordras åstadkommandet af en stark illusion, ifall åskådaren skall tro på möjligheten af denna hastigt väckta kärlek, i hvilken å hennes sida endast andliga faktorer ingå. — Öfriga medspelande bidraga alla till stycesets framgång, hvilken, som vi hoppas, skall ganska länge tillförsäkra det en plats på reertoiren, oberoende som det är af dagens rågor och ider. At—— —— PR AA by mt AA t ör