Aftonbladet – 5 december 1866, sida 2

lans vilda skratt afstannade tvärt, ock han lade handen på Lesnevens arm. — Nu en fråga i min turX, sade har. CHvarföre fattade markisen den der dagen, då Bochardiere stormades, en bössa då han fick höra ert namn? Han afsvimmade derpå och sof i tvenne dygn. Hvad har ni väl gemensamt med denne djefla markis? Hvad gör väl ert namn Lesneven för ondt åt herrskapet Croix-de-Vie? Låt mig vara, utbrast Lesneven, fresta mig icke! Begriper ni icke, att just denna besynnerliga hemlighet är det enda skäl jag haft att någonsin bli er gäst, ert redskap, er lekboll kanhända uti alla de l!ågsinnade och fåviska förslager vi oupphörligt vppgjort tillsammans? — Jag hade svurit på att få veta hvilken makt mitt namn utöfvade på denne markis, hvilken jag afskyr likasom ni; men jag känner åtminstone källan till mitt hat. Jag har haft den nyfikenheten att underrätta mig om hvarföre herr de Croix-de-Vie blef så orolig vid min åsyn, hvarföre han velat slå mig med sin tjenares bössa... . tHvarföre? hvarföre?t sade herr des Aubrays. Ah, jag grubblar derpå förgäfves. Jag borde likväl käona till deras historia.t — Och jag för min del afstår ifrån att vilja lösa denna dåraktiga gåta. Jag lemnar detta land, der menniskoförnuftet icke är friskt. Jag för med mig en sorg, som ni ej är skapt att förstå, och som jag rodnar öfver att ha låtit er känna. Stor tack, sade herr des Aubrays. Jag ser, att ni äfven för med cr tacksamhet för vännen... Säg för fienden!4 afbröt Lesneven. För fienden då, hvilken lånat er sitt takt, fortfor landtjunkaren nästan lugnat. Jag träffade er en dag i Croix-de-Vie-skogen,