Aftonbladet – 5 december 1866, sida 2

är det, hvad gör ni då här sedan tre månader? Det är sannt, hade Lesneven, att jag varit hos er alltför länge. Hvar höll ni nyss till? Vet ni af att Croix-de-Vie och hans unga fru nyss farit förbi? Jag vet det, mumlade Lesneven. Jag var då långt borta, ty allt sedan denna natt är jag färdig att qväfvas här i ert hus. Mycket förbunden! svarade landtjunkaren. Den der flickan Bochardiere för sig verkligen rätt bra som en dam på Oroixde-Vie. När jag tänker på, att den der vackra flickan är dotter till denne skamlöse bläcksuddare, som gjort sig rik på våra dårskaper!... Jag förmodar, att den nya markisinnan är sjelf mest förvånad öfver sin lycka och sin rikedom; hon tror sig vara en drottning, men det löjligaste af hela historien är, att fru markisinnan, van att se allt ge vika för sin vilja, nu trotsar himmel och helvete. Hon har satt sig i sinnet, att denne Croix-de-Vie, som är allt hennes goda, skall bli qvar hos henne, och att han hvarken får döda sig eller bli tokig som de andra. Hon vill icke, att han blir galen eller dödar sig, begriper ni? hon vill det icke.4 Och derpå började herr des Aubrays att skratta. Denna råa och ursinniga munter. het böjde hans ofantliga kropp i tvenne delar, och tegelfärgen i hans ansigte öfversick till purpur. — SÅhå!4 upprepade ban, saken är den, att hon icke vill. Men ni, sade Lesneven, seende honom stindt i ansigtet, ni vill det ni. Hvad ha Jå dessa Croix-de-Vie gjort er? Hvarföre matar ni dem så bittert? ; För tusan, svarade landtjunkaren, jag iatar dem icke.