Aftonbladet – 4 december 1866, sida 2

Jång tid tillbaka aldrig hade blifvit vidrördt af någon sax och nu föll ned i långa gyllene lockar kring hans afmagrade skuldror. Desse markerade drag, dessa blå ögon, detta blonda hår voro ett säkert igenkänningstecken på tjugo mil i omkrets. Siochan jämrade sig ännu, han sökte omkring sig med en förvirrad blick ett föremål, som han ej såg, och började åter att sncka. Hvad vill ni? sade sköterskan till honom. uDieudonnå!4 sade han. tJa, för tusan, det är mitt namn, sadeherrn på des Aubrays, ett namn, som ej ekulle passa åt dig, ty om någon har sändt dig hit till verlden, så är det icke den gode Guden, utan djefvulen.4 Pieudonne4 återtog den vansinnige, förlåt mig; fönstret är icke nog högt från marken. cHan har fått igen sin vurm nu på morgonen, sade pigan; han ville kasta sig ut genom fönstret.f Nej, mumlade han; det skulle ej döda mig. Herrn på des Aubrays sette sig, dyster och sväljande sin harm, på en halt pall, hvilken jemte sängen och den sjukes länstol utgjorde hela möbleringen i deöna eländiga kammare. Brist och vanära vöro sålunda gästerna i denna boning. Han betraktade med ett brännande öga ömsom den torftighet, som omgaf honom, och den arme vansinnige, hvars vurm återkommit. Denna dystra vurm, som BSiochan hade ärft genom sin mors galantieri, var ej mindre betecknande än hans blonda hår och hans blå ögon; den var ock ett tecken; men detta tecken kunde ingen berömma sig af att hafva sett hos den yngre des AuDTays. (Forts.)