Aftonbladet – 4 december 1866, sida 2

karen utstötte under det han steg uppföre, Han tänkte på chevelier des Aubrays, sin far, på depves långa frånvaro och obetänksamma hemkomst; han tänkte på det barn, som derpå alltför hastigt kommit till verlden och som un var en man, om det kunde kallas en man. Han iänkte på den då varande wwarkisen af OCroix de. Vie och på dennes son. Hvilkendera?... Den vansinnige deruppe? eller den sndre, han som nyss farit förbi på vägen, rik, ärad, lycklig numera, och alltjemt, alltjemt bibehållande qvar sitt förstånd?... Han sköt opp den dörr, som han hade framför sig, eller rättare sagdt lät den springa upp med ett slag af knytnäfven. Den yngre des Aubrays var till växten ej stort mindre än den äldre; men vid den sednares åsyn fattades han af en konvulsivisk darrning och kröp ibop lik en skrämd katt i sin länstol. Brodern gick rakt på honom, skakade honom vid armen och skrek: 48e så rör tusan, Siochan, nu måste du vara beskedlig. Siochan — iy detta var hans namn, Croix-de-V ie-slägtens ursprungliga namn, som fru des Aubrays icke dragis i beiänkande att låta honom bära efter chevalierens, hennes mans död — BSiochan des Aubrays var insvept i en fotsid nattrock af brunt, groft ylletyg,som liknade en kjortel. Sedan ban återhemtat sig från sin förskräekelse började han att jämra sig i ord utan sammanhang. Han hade markerade anletsdrag, blå, utetående ögon, men beslöjade af en slö dimma. Den besynnerliga drägt man iklädt honom ökade det dystra intrye: ket af den otydliga klagan, som-utgick från hans mun; de fåniga få i dessa trakter gå i kolt hela sitt lif igenom. BSiochan hade ock ett präktigt blondt hår, hvilket sedan