Aftonbladet – 4 december 1866, sida 2

Charles, Louis, Dieudonnå des Aubrays, prunkande sålunda med namn af-flere bland våra konungar, men egande ingenting al deras skatter, inträdde i sitt hus genom köket, som tillika var förstuga och sal i hans ganska tarfliga palats. Det tomma skafferiet svängde sig muntert omkring vid ändan af repet, hvarvid det var upphängdt med en jerokrok vid de illa hopfogade takbjelkarne. BStekvändaren fick 1 allsköns ro rosta framför den ödsliga och kalla eldstaden. Inga tecken till någon måltid, inga spår till blifvande middag, såframt ej dertill får räknas hundmaten i en stor skål. Då hr des Aubrays fann denna i sin väg sparkade han ikull d.n med foten. En verklig otacksamhet... ty om han ännu egde någon verklig inkomst, så var det af jagten, och det var här hundarne som födde husbonden; men Dieudonn des Aubrays skulle i detta ögonblick ha kastat ikull en hel bataljon lika väl som en skål. Ingen erinrade pig någonsin hafva hört denne tråkige landtjun kere tala i en lugn ton. Aldrig hade man sett detta tegelröda ansigte, krönt med det halmgula håret, annat än förvridet ef samma ursioniga grimas, och han blef ond lika lätt som andra wenniskor andas. Men den känsla, som i detta ögonblick ledde och dref fram honom var vida mäktigare och värre än hans vanliga glödheta ondska; det var någonting högre och starkare än han sjelf, det var icke raseri utan hat. Då han satte sin fot på första steget af den trappa, som ledde till öfra våningen, denna trappa som, egentligen taladt, ej var annat än en stege, var den nära att på en gång sammanstö ta. I fyra språng steg han uppföre trappan och det hade varit svårt att säga hvilket åstadkom mesta bullret, de suckande trappstegen eller de förfärliga svoromar, somlandtjun