Aftonbladet – 30 november 1866, sida 2

när var der, en bonde, en svarthatt, som iackande uppläste artiklarne ur den barariska lagboken. Vittnena voro äfvenledes vönder; icke en enda adelsman var närvarande vid festen. Man begaf sig derpå ill kapellet. Abbe Gourio väntade der; nan hackade väl icke som mären, men han larrade då han läste vigselformen; han ramträdde till det knäböjande brudparet och frågade fröken Bochardigre om hon ville taga till sin äkta man Martel VI, maris af Croix-de-Vie. JaX, sade Violante med en stadig, djup och klar röst, som hördes öfver hela ka,ellet. 4Ja, mumlade markisen. Lefve markisinnan Violante!4 — Ropen ch skotten hördes ånyo på gården och i skskogen, under det de båda makarne gingo it ur helgedomen. Violante gick nu stödd å Martels arm. När man hade kommit n i den stora salen, aflägsnade sig betjeingen. Herr de Bochardiere omfamnade in dotter, han betraktade sitt verk, han og några steg tillbaka för att ännu bättre e detta sitt barn, som han gjort till marisinna. Med en låtsad otålighet stampade narkisinnan med foten och började skratta, nen hon kände sig nära att falla i vannakt; det återstod henne nu att uppfylla len smärtsammaste delen af hennes kall, ch hon ville förkorta denna plåga. Hon värmade sig den unga markisinnan, hviskade stt ord i hennes öra och drog henne med ig; men markisen gick fram till Violante, attade hennes hand och kysste den. Enkerun sköt sakta tillbaka sin son, ty Violante änkte ej på att draga tillbaka sin hand. En timma derefter var allt åter tyst; la sofvo. Chesnel gjorde sin rundi slotet. Han kom ut från den högra flygeln,