Aftonbladet – 30 november 1866, sida 2

relse var så hastig och så liflig, att vasen var nära att falla ur hans händer, Hvad skulle väl Violante straxt sedan hon vaknat göra i kapellet? Han visste nog, han också, alt fröken Bochardigre aldrig varit andäktig. Hvilken förändring inom så få timmar! Han visste ock, att upproriska själar icke ge sig så snart om icke de drabbas af någon häftig sorg, någon hemlig och djup missräkniog, som ej lemnar detringaste rum öfrigt för hoppet. — Martel! Martel! trefaldige dåre! Hvartill skulle den då tjena dig, denna öfverdådiga och fruktansvärda ed, som du aflagt att ej göra dig lyeklig enligt naturens och menniskornas gemensamma lag, som till:ka är Guds lag? Denna ed har du troligen redan ångrat. Och kommer du ej snart att bryta den under ånger och blygsel. — Utan att ännu vända sig om sökte abben ge sitt ansigte ett lugnare uttryck si att den unga markisinnan der ej skulle kunna läsa hvad han visste, hvad som icke hade bort vara kändt af någon annan än af henne och Honom, som ser alli. I detsamma han steg ned från altare, föll honom hastigt en tanke in, bvaraf han på haliva vägen nästan isades. Hade Violante måhända nu kommit till honom som de bedröfvade, de förödmjukade så till en prest att klaga öfver en bedröfvelse, som på stolta och rena läppar ej har något namn, och att i utbyte erhålla trösteorunder lika sväfvande som deras klagan ?.. Lika godt, om hon komme till honom, så var det hans pligt att ej vänta på henne, utan att gå henne till mötes. dan höll ännu en liljeqvist i handen .. ?Min susin, sade han i det ban litet tafatt pes sade på blomman med ett småleende: ?5e wuru liljorna på marken växa ... De arbeta icke, de spinna icke?, åter