Aftonbladet – 30 november 1866, sida 2

hvarföre? Fröken Bochardigre hade aldrig varit andäktig. Hade väl nu fru Violante de Croix-de-Vie så snart blifvit det? Än sedan, så mycket bättre för henne! Det närvarande kan nog vara rätt bra, men det tillkommande är aldrig så säkert. Och enkefrun, hvars fromhet ej gick längre än till läpparne, och som väl kände hvad som felades henne, sade: De andäktiga äro bra lyckliga ! Markisinnan Violante hade i sjelfva verket lmnat sina rum; det var ett besök, som hon i detta ögonblick mer än allt i verlden fruktade; och det var enkefruns. Hon gick igenom det inre af huset utan att vilja ge akt på alla de helsningar hon under vägen emottog. Husfolket på Croix-de-Vie var vördnadsfullt och grannlaga. Och likväl märkte den unga markisinnan, så bestämd hon än var att ingenting se, vissa småleenden på deras ansigten. Alla dessa menniskor voro, äfven de, förvånade öfver att hon var ensam. Då hon kom ned gården hörde hon en röst, som frågade hvar markisen var. Violante, som nu såg sig på några stegs afstånd från kapellet, gick rakt ditåt utar att vända om hufvudet. Hv.d hon i detta ögonblick erfor var en ny slags blyghet, som hon förr aldrig erfarit, blandad med ett fördubbladt mått af okuflig stolthet; det var derj mte en stor förvåning, något litet bitter, och en oändlig känsla af enslighet midt i detta stoia hus. Abben stod vid altaret och satte liljor i de heliga kärlen. För hans ögon strålade denna blomma som en dubbel symbol, och han var ganska road af detta fromma sysslande. Ett lätt buller hördes på tröskeln; han vände sig icke om, han skulle ej så i hast ha kommit sig för dermed, men ha: bade gissat att det var hon; hans sinnesrö