Aftonbladet – 30 november 1866, sida 2

sande, oerhörd. Markisinnan Violante klädde sig ensam, utan hjelp. Enketfrun ryckte på axlarne. Om hvad man här sade henne icke var någon nyhet, så var det åtminstone någonting nytt, ovanligt, och utan tvifvel skulle man få mera af samma slag. Hvad henne sjelf angick, som var himmelsvidt skild från alla plebejiska vanor och alla moderna ider, hade hon alltid behöft två jungfrur för stt komma ur sin säng. Så snart hon kommit upp lät hon enligt sin vana föra sig till fönstret, och betraktade fronten af de stora skogarne, hennes kinesiska mur. Den trånga omkrets, inom hvilken bon lefde, syntes henne ha blifvit sedan gårdagen ännu trängre. Så litet detta fängelse än var hade likväl hennes rörliga ande och hennes verksamma själ der länge satt i rörelse en hel verld af förhoppningar, farhågor, illusioner, saknader, begär, ärelystnader och drömmar. Allt detta var nu stilladt eller tillfredsstäldt, ack, ja, tillfredsstäldt! Om hon nu lemnade. detta lif efter att der hafva så smärtsamt uppfyllt sin kallelse, så skulle hennes son måhända ännu utgjuta några tårar öfver henne: tårar af konovenans och af så föga kärlek. Det rum, som hon komme att intaga i Croix-de-Vie-slägtens historia, skulle blifva ganska ringa; lyckligtvis var det Lescalopier, gom skref denna historia, han skulle väl kunna säga huruvida det icke var Antoinette de Lediguan, markisinna af Croix-de-Vie, hvilken man hade att tacka för familjens fortplantande ... De två tjenarinnor, hvilka af sin matmor skickats ut för att inhemta andra nyheter, återkommo båda på en gång; de medförde hvad som kunde tillfredsställa henne. Markisinnan Violante hade nyss begifvit sig till kapellet ... Ensam? .. Ja! — Till kapellet, och