Aftonbladet – 29 november 1866, sida 3

guld. Effekten af det hela är harmonisk. Kl. 8 på aftonen nämnde dag var hela salongen fullsatt; hvita halsdukar öfverallt, det var också en invitationsafton, damerna demiparure. Med ett ord, det var som vid första representationen af en ny pjes på Theåtre Francais. Stora verlden, la haute finance, vetenskapen ex professo, pressen, trängdes der med hvarandra. I antichambren fullt af aristokratiska livrer. . Konsert, tal at hr Eugåne Yung, deklamation af hr Legouvå, så var aftonens program ordnadt. Orkestern anfördes af hr Pasdeloup; hr Baint-Saöns spelade orgel, m:me Vaudenheuvel-Duprez förtjusade med sin solosång, violinisten Joachim med sin stråke och ett par körer utfördes med oklanderlig ensemble. Hr Yung underrättade i ett af applåder afbrutet tal om ändamålet med hr Bischoffsheims vackra institution. Man fick veta, att hr Bischoffsheim donerat omkring en million francs till företaget och att alla inkomster, som deraf kunde inflyta, skulle tillfalla inrättningar eller föreningar för välgörande ändamål. Sjelf har hr Bischoffsheim blott förbehållit sig entrå till konserterna och föreläsningarne. Man kan i sanning ej vara anspråkslösare. Men hvarför konserter alternerande med föreläsningar, ty så blir marschen hädanefter? Åh, det är ju helt enkelt: hr Bischoffsheim är nära lierad med den illustre Meyerbeers familj och ParentE oblige lika mycket som noblesse. Hr Legouvå deklamerade ett poem och som bekant är han mästare i deklamation. Se der de ädla nöjen som vänta oss, utbrister anmälaren i en Parisertidning. Lycka till då, fartyget har gått af stapeln, må lyckosamma vindar föra det framåt! Det är vår uppriktiga önskan. Yxan är satt till roten på la pepiniere du Luxembourg, klagar hr Labbe i Opinion Nationale, vi bevittna nu som bäst detta sorgliga skådespel. Hvar skola de väl slutligen stanna, dessa profenationer? Dessa rosenbuskar, dessa fogelbon, dessa blomsterrabatter — hindrade de väl framåtskridandet, kanske? Fruktar man ej för att se den tid komma, som Musset förutsade: Oi le monde rase, sans barbe ni cheveux, Comme wun grand potiron roulera dans les cieux. Af allt det framfarna, som ramlar för förstörarnes jernhackor, måtte man väl lemna oss qvar ett litet skuggrikt grönt hörn, der vi kunna sitta försjunkna i drömmar och minnen. Må man ta bort tullhus, bastiller, bastioner, gränsrösen, allt det som lägger band på friheten och hindrar folken att blifva bröder, men må man respektera de gamla ekarne! I vårt sednaste potpourri lemnade vi, efter en nordamerikansk tidning, en skildring af det älskvärda sätt, hvarpå den så kallade City Corporation i Newyork sköter det uppdrag den erhållit af medborgares förtroende. Afven denna gång vilja visysselsätta oss något med Newyork och meddela någonting för förhållandena i NordAmerika karakteriserande. Under valrörelsen i Newyork gästades denna stad af en af det ultraradikala partiets koryfåer, den beryktade advokaten Butler, som under det borgerliga kriget avancerade till general, men ådagalade den största oduglighet på sin plats. Han betecknas såsom hjelten i tio nederlag, i fall man vill ha en omvexling med hans andra namn Neworlean bödel, och han åtnjuter en gorglig ryktbarhet att ha varit ifrigare i jagandet efter de konfedererades silfver och pretiosa, än efter fiendens soldater. Butler hade naturligtvis infunnit sig i Newyork för att stödja sina politiska vänner med sitt namns anseseende, men fastän han infann sig i en församling, som var sammaneatt af de radikala, mottogs han dock icke på något förekommande sätt, ty motpartiet var talriktrepre8 nteradt. Det uppträde, som vid detta tillfälle egde rum, lemnar ett nytt bidrag till bedömandet af de amerikanska förhållandena, som i så många hänseenden afvika från de europeiska. Butler hade knappast visat sig förr än stoj och hvisslingar hördes. Flera röster ropade: Passa på ert silfver, go vänner! Ned med tjufven! Vräk honom på dörren!? Oväsendet blef så starkt, att polisen måste arrestera ett tog personer, utan att dock lugnet återvände. utler röt med stentorsstämma: Medborgare! den kamp, som nu begynner...? (Röster: silfret, silfret!) De som genom våld och list ha sökt kullkasta författningen och regera landet...? (Skrik, tjut, stampningar. En röst: Bry er inte om det der, general, de skola nog få hvad de behöfva; vi ska strax klyfva skallarne på ett par af de der herrarne!) Jag sade, att den fråga, som det nu gäller att få på det klara, består deri, huruvida de män, som försökt kullkasta författningen och genom sina ränker besudla vårt lands ära...? (Förfärliga skri. Talaren tar upp en tandpetare ur fickan och börjar peta sig i tänderna). Då kriget var slut, då den siste rebellen i Södern hade gifvit sig...? (I detta ögonblick susar ett stort äpple genom luften och träffar Butler midt på magen. Han gnider magen med ena handen, medan han med den andra tager upp äpplet, som han börjar äta på. Ett förskräckligt oväsen uppstår, som varar minst fem minuter. Tjutet blir värre än någonsin, då Butler kastar kärnhuset in bland valmännen. En del hurrar för Butler, en del hurrar för mr Hoffman. Derpå återvänder något lugn). Jag minnes mycket väl, hur lugna dessa herrar!voro 1864, då vi i stället för en förrädare hade en äkta patriot i spetsen för regeringen...? (Nytt tjut och -obeskrifligt stojan de. En obekant karl börjar hålla tal från stadshusets trappa mot de radikala och röner varmt bifall,) Härmed slutade vu första afdelningen af Butlers tal och församlingens ordförande började nu ett föredrag, hvarunder de demokratiska deltagarne i mötet skojade med Butler på flera sätt, !land annat genom att sticka valmanifester från demokratiska kandidater upp under näsan på honom. Polisen måste återigen arrestera några personer och derpå började Butler tala igen. De märkligaste ställena i före draget läto så här: I fall något kan anföras till fördel för den lespotiska styrelsen och emot majoritetens herravälde, så må man hemta sina skäl från sådana uppträden som detta. Newyork regeras af rölvarpack.? (En röst: Ni är sjelf en skurk!) Stadens hela styrelse är ett organiseradt tjufband, en hop röfvare, som stuckit sina armar ända till armhålorna ned i de offentliga kassorna Hoffman är deras man. (Rysligt oväsen) :Ja, ni kan tjuta så mycket m vill, ni jobbers, grafplundrare, fyllhundar, mördare, uslingar! Polisen vet, att alla, som rösta på Hoffman, stå under