Aftonbladet – 29 november 1866, sida 3

J BVI CH Ja UN, BU Star pa Sluan om uc J anförda. j ge— Vr vr Benämningen Fröken T tillhör fullkomligen lika lagligt och lika låmpligt hvarje bildad flicka af ofrälse klass, som den tillhör adelsmannens dotter. I Denna citation är hämtad ur ett år 1865 utkommet häfte, kalladt Svenska Rangordningarne. Der förekomma nemligen rörande benämningen Fröken följande anmärkningsvärda upplysningar: ?Benämningen Fröken, hvilken efter trettioåriga kriget, och synnerligast efter Fredrik I:s hitkomst, infördes från Tyskland, har man nu i Sverge, likasom från längre tider tillbaka i Norge, Danmark och Tyskland, börjat att, utan allt afseende på adelskap, tilldela alla oförvitliga och bildade fruntimmer, som ej äro eller varit gifta.? ——-— Förut användes nemligen äfven i de högsta klasserna benämningen Jungfru, såsom ännu i dag sker i alla från Kongl. Maj:t utgående reskripter och utslag. Länge har adeln i Sverge, utan någon dertill i previlegier eller författningar gifven anledning, men tvärt emot de grundsatser som redan af Ronungarne Carl XI och XII blefvo uttalade, gjort uteslutande anspråk på Frökenbenämningen för sina ogifta döttrar, på huru låg samhällsställning dessa än må hafva befunnit sig; så att döttrarne af en adlig stalldräng hafva blifvit kallade fröknar, under det döttrarne af hans husbonde, den icke adlige Ppossessionaten, ingalunda ansetts berättigade till denna benämning. Den adlige korporalens döttrar hafva så blifvit titulerade, men ej den icke adlige generalens, — den adlige kopistens eller kanslistens, men ej de icke adliga rådernas eller Presidenternas döttrar o. 8. v.? Så lyder en anmärkning å sidan 70 uti nämnde Rangordningar. Ytterligare anföres der (sid. 9, 16 och 17) att hvad om ?Qvinfolken? stadgades redan år 1680, ordagrannt qvarstår i den af Kongl. Maj:t sednast utfärdade allmänna Rangordningen, nemligen den af 1714 ). Uti denna förordnas att äfven adelns qvinnor (likasom adelns män) icke hafva rang framför ofrälse, samt att ?de qvinnor som ogifta äro skola hafva rangen sins emellan efter åldern, nemligen efter som de gamla äro.? Ingen af dessa stadganden har sedermera blifvit upphäfd. De fortfara båda att äfven nu vara gällande, utan ringaste förändring. För många af våra läsare torde dessa upplysningar om fröknar? och ogifta qvinnor i allmänhet vara både okända och oväntade. Nästan allmänt föreställer man sig att frökenbenämningen är förbehållen ensam för adeln, och att denna dess rättighet någorstädes finnes antecknad, t. ex. i adelns privilegier, såsom förhållandet är med rättigheten att kallas baron öäller grefve. Och likväl äro dessa förmodanden Tullkomliga misstag. Då vederbörande icke kunna bestrida denna anmärkning, svaras vanligen att frågan i alla fall är af helt ringa vigt, då den blott rörer en lumpen titel för flickor, och att talet derom härleder sig endast från afund och småaktighet. Vid närmare eftersinnande finner man dock att äfven dessa påståenden äro ogrundade. De utgöra emellertid adelns förnämsta, ja enda försvar, för bibehållandet af dess ifrågavarande sjelftagna exklusiva privilegium, och torde af sådan anledning förtjena en närmare granskning : Vi finna då, till en början, att den olikhet i titulaturen, som nu delar lika bildade flickor i tvenne skilda klasser, har till påföljd, att en stor del af den ena klassen (den adliga) yfves till och med från yngre åren, och derigenom ingalunda vinner i moraliskt hänseende; medan deremot den andra klassen (den icke adliga) ofta nog intages af en lika skadlig, fastän fullt befogad förtrytelse, genom att icke sällan finna sig förbisedd af flickor ur den förstnämnda klassen, om än dessa äro vida underlägsna i bildning och verkligt värde. Redan dessa båda anledningar till disharmoni i hela det bildade qvinnokönets moraliska utveckling och lyckliga sammanlefnad äro sannerligen af icke ringa vigt. Härtill kommer en synnerligen kränkande känsla äfven hos den förbisedda flickans föräldrar, anhöriga och vänner — en känsla som väckes då man hör den oskyldiga, blyga, ädelt bildade dottern benämnas och tilltalas med samma titel som den stora skaran lättfärdiga qvinnor nu så allmänt tillegnat sig. Mamseller kalla dessa sig icke förr än sedan de upphört att vara sedliga, och just till följd deraf, ty den derefter alltid växande fräckheten och fåfängan mana dem dertill, hvarjemte de herrar som uppehålla dem uppmuntra dem till titelbytet. Mumseller kallas äfven tjenarinnor på värdshus. Ja mamseller lära också qvinnokönets utskum — osediighetens högsta representanter på vissa ohyggliga ställen — kalla sig, och sägas redan länge och utan undantag hafva gjort det. Att då höra en bättre flicka, der oskulden ofta nog strålar i hvarje blick, tilltalas med denna samma titel, kan ju ej annat än väcka skärande missljud hos alla dem som intressera sig för henneoch kränkningen är så mycket större, som afsigten med en titels utsägande alltid är att visa aktning för den man talar vid. Känslan af det så ytterligt oridderliga i nämnde fall gör sig också högeligen gällande hos personen, som uttalar den numera minst sagdt obehagliga titeln, synnerligast som man i ett samtal nödgas idkeligen upprepa den. Man söker visserligen, så mycket möjligt är, att godtgöra sin ohöflighet, genom att äfvenledes idkeligen tillägga narhnet till titeln, men detta hjelper ingalunda tillfyllest; hvarförutan samtalet derigenom blir tillkonstladt och långsläpigt. Deremot då titeln fröken begagnas, tillägges ej namnet, emedan det icke af behofvet påkallas. Nutidens grofva vanhedrande af den fordom aktningsvärda mamselltiteln är anledningen att så många bättre flickor på sednare tider önska utbyta den mot den vida vackrare benämningen jungfru, och skulle säkerligen också göra detta byte, om de icke befarade att derigenom anses alltför egna — en tillvitelse som flickor, mer än andra, önska undvika. I nästföljande artikel skola vi, i sammanhang med vårt syfte, granska den rang som förmenas åtfölja frökentiteln. ) Hvad sedan dess blifvit förordnadt om, rang är blott tillfälliga kompletteringar till 1714 års Rangordning. ESR Rättegångsoch Polissaker.