Aftonbladet – 27 november 1866, sida 2

fröjder. Markisen lyfte sina ögon upp emot det fönster, der Violante visade sig. Han såg henne, enligt vanan allvarlig och Jugn till utseendet, och likväl var den rörelse, som intog henne, så stark, att hon ej helt och hållet kunde beherrska densamma. En del deraf röjdes som vanligt; den gick öfver hennes mjellhvita ansigte istrålar,likasom själens solglimiar, hvilka sedan badade sig i hennes fuktiga blickar. Och dessa blickar, fästade på Martels, sade vil honom: jag är lyckan, jag är lifvet. Han förstod blott alltför väl detta språk; han ryste till och böjde ned hufvudet. — Lefve markisinnan Violante! hurrade bönderna, hvilka nu upphunnit jagten; jägarne hade helsat på fröken Bochardiere, först sf dem alla herrn på des Aubrays, och han medgaf knotande till och med, att hon var vacker. Herr Lescalopier de Bocherdidre kunde ej längre styra sig på sin häst; han red fram till markisen. Ser ni, sade han till honom helt sakta, hur man älskar er.4 I stället för att svara spörrade Martel sin häst och ryckte den till sig i ett så våldsamt språng, att Violante från sitt fönster uppgaf ett rop; men han hörde det icke; han försvann emellan ekarne och med honom hela jagtsällskapet, följande hans exempel. Hästarnes galopperande, hundskallet, de klingande fanfarerna fyllde ånyo skogen... : Violante drog sig tillbaka från fönstret. Hon kunde ej låta bli att tycka Martel väl mycket ha skyndat sig att åter börja jagten. — Vill han då döda det samvetsagg han har öfver att vara lycklig? sade hon för sig sjelf. Dessa olycksaliga jagter misshagade henne bestämdt, och skådespelet hade, långtifrån ått blända henne, gjort henne ledsen.