Aftonbladet – 24 november 1866, sida 3

jöfningar, hvars ändamål äro befälets och manj I skapets utbildning för striden i spridd ordning. Ifrågavarande arbete, hvilket af fackmän inom Tyskland helsades med bifall och äfven inom andra länder vunnit ett rättvist erkännande, har nu äfven på vårt språk blifvit tillgängligt genom I den bearbetning deraf, kapten v. Vegesack, som förut riktat vår militär-litteratur med åtskilliga mindre arbeten, nyligen utgifvit. s Arbetet innehåller jemte inledning tvenne hufvudafdelningar. I inledningen söker författaren framställa, huru föga tillfredsställande de öfninfen som afse soldatens praktiska utbildning för Iden spridda striden, i allmänhet bedrifvas, samt framhåller med anledning deraf nödvändigheten af en fastställd metod för sjelfva inlärandet, hvarigenom skulle vinnas öfverensstämmelse i instruktion, jemte större lifaktighet i uppfattninIgen af denna stridsarts värde och betydelse. Vidare angifves behofvet af särskilda stridsöfningar för befälet; härom yttras: då en speciel utbildning af befälet för strid i allmänhet, och spridd ordning isynnerhet, icke kan åstadkommas vid fältmanövern, så följer deraf ett nödvändigt behof af särskilta öfningar, egentliga stridsöfningar, hvilka motsvara fordringarne af en grundlig utbildning af befälet för förhållningssättet i striden. Sådana stridsöfningar äro ämnade att utgöra en oumbärlig länk emellan den på exercisplatsen grundlagda elementar-taktiska rutinen, och den vid fältmanövrerna afsedda samt de strategi-ka och taktiska förhållandena omfattande sista utbildningsaraden af befälet.? Beträffande den föreslagna metoden, hvilken upptager bokens första afdelning, framställer författaren med afseende på öfningarnes ledning vigten deraf, att all möjlig omtanka och urskilning iakttages vid valet af öfningsplats, satt terrängen medgifver en gagnande undervisni g hvarje på öppna fältet företagen öfning uti ifrågavarande stridssätt är blott ett onyttigt förspillande af tiden, emedan i verkligheten en strid i Spridd ordning svårligen kan ifrågakomma i annat än bruten mark; vid rekrytbildningen bör endast ett mindre antal samtidigt öfvas, på det hvarje enskild rekryt fortfarande och omedelbart, under detöfningarne ledande befälets ögon, måtte instrueras, huru han har att förhålla sigi hvarje enskildt morcent af striden, samt att redan från början genom två afdelningars ställaride mot hvarandra tydliggöres för rekryten, huru allt, söm han har att iakttaga vid det spridda stridssättet, har afseende på den mot honom stående fienden. Sedan antydt biifvit, att det spridda stridssättets grundväsende ligger i dess eldverkan och författaren betonat vigten deraf, att soldaten under freden göres förtrogen dermed, att eldens verkan är hufvudsak vid den spridda striden och rörelserna blott ett medel för soldaten att för flytta sig från en plats till en annan, der han kan hoppas en 1..-telaktigare verkan af sin eld, angifves ordningslo. len af fletalj-Ofningarne, hvilka, med fästadt atseende på de olika lägen, hvaruti soldaten under striden kan komma, sammanförts i trenne grupper, nemligen försvar, anHä och reträtt. etalj-öfningarne afse hufvudsakligen, att hos rekryten uppöfva ochskärpa förmågan att bedöma och rätt uppskatta terrängens inflytande vid kedjestrider, samt att lära den unge soldaten hvad han, tillika med begagnandet af terrängen, har att iakttaga såväl med hänseende till skjutningen, som till egen betäckning. Under gången af dessa öfningar framhålles det skadliga och opraktiska deri, att med pedantisk noggrannhet fasthålla vid formella iakttagelser; med afseende härpå yttras: öfverhufvud visar sig allestädes, der det for mella betraktas och öfvas såsom hufvudsakiiga grundsatsen för utbildningen till strid i spridd ordning, att för manskapet, såväl som för befälet. blick och sinne för terräng-förhållandena blifva outvecklade, att vanan att alltid handla blott på kommando, och farhågan att förse sig mot de många formerna, afleda uppmärksamheten från det, som föregår hos fienden, förslöar urskil ningsförmågan, förringar sjelfförtroendet och dödar sjelfverksamhKeten. Sedan de föreslagna detaljöfningarne blifvit med omsorgsfull noggrannhet genomgångna och instruktören förvissat sig derom, att rekryten häruti vunnit mognad säkerhet, följa enligt metoden s. k. sammansatta öfningar, vid hvilka man öfvergår från ett stridsförhållande till ett annat, så att de motstående afdelningarne under loppet af samma öfning utbyta roll af försvarare och angripare, eller i hvilka äfven eljest ovanliga lägen och oförmodade förändringar inträffa. Exempel bifogas äf författaren för att belysa karakteren af dessa sammansatta öfningar och dess utförande. Något hvarvid författaren med rätta fäster synnerlig vigt är, att vid öfning af eld i kedja, krut så tidigt och så offa som möjligt må användas. Författaren säger härom: Beklagligen tillåter icke kostnaderna, att alla öfningar i det spridda stridssät:et utföras med begagnande af krut. Kunde detta ske, så skulle derigenom erhållas en så fullständig bild af kriget, att den, då inöfningen af ifrågavarande stridssätt företages i bruten terräng och med två. mot hvarandra ställda afdelningar, skulle under fred lemna föga öfrigt att önska.? För att möjliggöra en större ammunitionsförbrukning vid öfningarne i spridd ordning föreslås, att, då till följd af eldvapnens stigande fullkomning, möjligheten att i krig låta truppen i sluten ordning på öppna fältet sammandrabba mer och mer upphör, och således elden från slutna afdelningar mera sällan kommer att användas, större delen af den ammunition, som under fredsöfningarne förbrukas vid eld i slutna afdelningar, må få användas för öfningar i det spridda stridssättet. Slutligen besvarar författaren en af läsaren förutsatt fråga, nemligen: när och huru skall soldaten enligt den föreslagna metoden lära sig förhållningssättet såsom tiraljör på öppna fältet, äfvensom den dervid erforderliga förbindelsen med tillhörande bataljoner ? — svaret lyder: ?Så sent och så sällan som möjligt, — eller noggrannare uttryckt: aldrig förr, än en säker grund är lagd genom undervisningen i det spridda stridssättet i bruten terräng och med två mot hvarandra ställda afdelningar; samt vidare, icke förr, än den elementarstaktiska utbildningen af den tillhörande bataljonen framskridit så långt, att tiraljörernas förbindelse med densamma nödvändigt måste inträda; och slutligen, icke oftare, än nödigt är för att inöfva de få väsentliga fordringarne: en någorlunda jemn spridning af tiraljör-kedjan, en ungefärligen bibehållen riktning, de få reglor man har att iakttaga för skjutning på öppna fältet, samt tiraljörernas utoch inryckning. Bokens senare afdelning sysselsätter sig uteslu tande med de föreslagna stridsöfningarne för befälet. Dessa öfningar afse först och främst att gifva befälhafvare af olika grader tillfälle, att praktiskt lära vissa bestämda taktiska wppgifter?. så att öfningarne bilda en öfvergång mellan bundenheten vid de formella och mekaniska fordringarne på exercisfältet å ena sidan, och den fullkomliga friheten i beslut och handling vid fält. manövern å den andra. Stridsöfningar anordna särskildt för hvarje klass af befälet, på det at hvar och en må göras förtrogen med hvad. som tillkommer hans speciella verkningsområde. Afven hät framställes nödvändigheten utaf två motställda afdelningar för bedömandet af stridslägena och åskådliggörandet af förhållningssättet till fienden. De första taktiska uppgifterna för det yngre befälet anses vara mycket enkla, men sedan efter hand, alltefter som säkerhet och färdighet vinnes,: mera invecklade. Beträffande ledningen af dessa öfningar, anmanas den dem öfvervakande förmannen, att alltid ihågkomma, det hans åliggande icke är att blott vara en tillsyningsman, utan fastmer en undervisande och rättande lärare, Denna bokens andra afdelning är ändamålsenligt uppställd, och författaren har på ett planmässigt och tillfredsställande sätt grupperat öfningarne, så att dessa, på samma gäng de anifva gränsorna för de särskild efälskl; I ———— MR ch NA — IR rg. RO fn -— JA JR OR JR Jr CK Åh AD jä OR