Aftonbladet – 24 november 1866, sida 3

VR VD SIILICISaISKAHUG MUCH WUIA HUS tilldraga sig en intelligent betraktares upp: märksamhet. Naturskildringar af det poetiska slaget, sådana som eljest äro oskiljaktiga från reseskizzer från Schweiz, ger oss författaren ej. I stället få vi några med lätt och hursoristisk hand utkastade teckningar af små äfventyr och med några penndrag åstadkomna landskapsbilder, der man nästan alltid finner något för landet och folket karakteristiekt. Beskrifningen öfver den hastiga färden genom Tyskland har många sådana små åskådliga taflor. För dem som äro bekanta med 8. A. Hedlunds penna behöfva vi ej tillägga att stilen är lika klar eom osökt och berättelsen alltigenom Jiflig och underhållande. Djurriket. Naturhistorisk läsebok af Herman Masius. Öjversatt och bearbetad af G. Lindström. Med 350 träsnitt. 1—3. (Stockholm, Axel Hellstens förlag, 1863, 1864. Pris: 4 rdr 50 öre). Handbok i zoologi för landtbrukare, skogshushållare, fiskeriidkare och jägare. Utgifven af Hjalmar Widegren och Aug. Emil Holmgren. Andra delen. Skandinaviens Foglar of Ang. Emil Holmgren: Förra häftet. (Stockholm, P. A. Norstedt Söners förlag, 1866. Pris: 4rdr 50 öre). Den gamla skölan i Sverge var, som bekant, öfvervägande anlagd på att bilda prester och embetsmän. Den fullgjorde också sin uppgift, isynnerhet hvad det qvantitativa avgick: vi saknade under dess berravälde icke embetemannaämnen, och allraminst rådde det då någon prestbrist. För lifvets många skiftande kraf var den ungdom, som utgick ur dessa skolor, likväl alltför ensidigt utrustad: utsnföre de kyrkliga och samhälleliga institutionerna hade deu unge teologen, filologen, som förbrukat sin bästa kraft på en konstlad klassicitet, humanisten, med sitt så läst i det vaga sig förlorande innehåll, blott ringa användning. Så tillskapade de gamla skolorna, jemte det de lemnade embetsmän och prester, äfven en egen art proletärer: de i oändlighet expekterande extraordinari eraas och de från prestgård till prestgärd evigt kuskande adjunkternas sorgliga slägte. Säsom alls proletarer, utgjorde ätven de nu an:ydda osunda elemenier inom staisorganismen; om de också i verkligheten icke alltid blefvo det, voro de likväl till sitt väseude det beståendes gilna vedersäkare genom det ägg, missräkningarne, de förfelsde efnadsmålen, svälten och det tvungna celibatet måste ingifva. När de konservative visade sig afviga mot naturvetenskaperna, visste de icke hvad de gjorde. Hvärt och ett nytt, proktiskt tillgodogjordt framsteg nom paturvetenskeperna är ett steg till boende af den fega, indolenta pauperism, som en osundt idealistisk bildningsriktning framsällar. Hvad telegrafien och jernvägarne bidragit till bergning och arbete åt de bil lade klasserna, ligger i öppen dager för wila. Tekniska läroanstalter, slöjdskolor, inlustriella utställningar äro aila lika många bidrag till samhällets konsolidering, deri;enom att de bereda astare existenser, höja närande stånden och — medelbart — I behöriga dimensioner reducera de egenten själsarbetandes klass, Hvarje solidare reteelse inom den naturvetenskapliga litcraturen, såväl det originala arbetet, som veddelar den: vetenskapliga verlden nyister, som lärooch läseboken, hvilken unlervisar och väcker ungdomen samt hänrisår den till de faktiska studierna; äro i io art enahanda bidrag till samma konerverande ändamål; och det anetår, i enighet dermed, äfven en företrädesvis poliisk tidning, att framhålla dem, äfven om rön ieke kan åtsga sig den detaljgrdöskning ;öh speciella värdering, eom-fackmännen vunna fordra. Det första af de ofvanföre omtalade arvetena sluter sig i alla afeeenden värdigt ill de många genom syftets. aktningsvärdet och utförandets förljeaster utmärkta vöcker, som hr Axel Heilsten satt sin heler i att sprida blavd allmänheten. Det igör en lustvandring, om man så will, ifver zoologiens vidsträckta marker; vi skulle rilja likna det vid en välvillig lärare, som ned sin vetgirige alumn vid hander genomär ett stort museum, och stanoar än här in der vid ett karakteristiskt eller anslånde föremål och, blandande det underviande med det anekdotiskt nöjsamma, beättar dess kistoria, Genom den svenske pearbetaren, dr Lindströms åtgöranden har rbetet tvifvelsutan vunnit, likasom äfven ;enom de träsnitt, hvarmed förläggaren uttyrt det. Flera af dessa träsnitt äro af ut. irkt beskaftenhet. Vi ha ju Nilssons Fauna och Sundevalls Svenska fåglarne: hvarföre då ävnu en handok i zoologi? torde mången utbrista vid örsta anblicken af hr Holmgrens bok. Annälaren vore den siste, som-skulle vilja föringa betydelsen af hr Nilssons allbekanta erk, och hvad angår det sednare, ett af ien svenska naturvetenskapens första prydiöder, står det öfver så väl hans loford som ans klander. Nilssons Fauna, ett af dessa ällsynta arbeten, som på en gång föra veenskepen framåt och sprida dess 1esultat land allmänheten, har uträttat så mycket för det zoologigka studiet i värt land, att let alltid måste komma att nämnas med ersännande och tacksamhet. Men under den lid, som den berömde vetenskapsmannen gnat sig åt den andra af de vetenskaper, han med så mycken fromgång odlat, fornsupskapen, har zoologien icke stått stilla. Under det hr Nilsson i huvudsaken bibehöll det Linrnanska ornitologiska systenet, har ett nytt sådent uppstälts af hr Sundevall, och hr Liljeborg i Upsala har ökt lemna ävnu ed; vetevskapen har vun: vit flera nya synpunkter, riktats med många observationer, rättet flora mi 8 Vv. Nilssons Fauna beskref mera utförligt djuens utseende, än hon skildrade deras lif, och i hennes plan ingick icke som hufvudsak, att redogöra för deras nytta och skada. Lägger man dertill, att det stora Sundevallbon Anhadad sam nn omm tatwvvianl mad ala