Aftonbladet – 23 november 1866, sida 4

föräldrar. Ack, låt en okänd klaga vid ditt öde, Du arma, mor, hvars ömma, kära skatt Sjönk ned i grafven — neder till de döde, Hvars glädje nyss förbytts i ensiig natt! Du sorgsne far, som efter tusen skiften, Din ålders blomma, frisk som nyfödd vår, Fick blekna se och digna ned — i griften. O låt en okänd egna dig en tår! Nyss gick hon glad och liffull till Ert möte, Er Leopoldin, med varm och trofast blick; En frisk, en herrlig ros, uti hvars sköte, Blott det som ädelt är sin spegel fick. Dess väsen, godt och öppet såsom dagen — Ack, minnet samlar efter dödens kyss Med dubbel saknad hop de kära dragen Och hviskar: sådan — sådan var hon nyss! Och nu — — nu drifver snön i hvita flockar Kring trånga hyddan, der Er äiskling bor, Och vintersolen ej en blomma lockar Or mullen fram — en helsning till en mor. Så är då hoppets enda lösning — båren? Så är då lifvets glädje blott en dröm? Nej, trösten Er, 1 fjerran gryr ju våren; En vår, hvars pulsar väcka lifvets ström. Den bättre vår, som ler emot oss alla, Ty hur vi forska, hvart vår gissning far — Må hvarje annan stridig fråga falla Åt individens tolkning — det står qvar: En Gud, en Gud all verlden styr; Han leder Allt menskligt till Sin vishets mål; Och Kärlek heta vingarne, Han breder Kring skapelsens hvartenda föremål. Odödlighet Han tryckt på Alltets panna, Den sista växten derom vittna må. Vi lefva skola! — Hur och hvar? — Det Sanna, Det Evigt Visa låt oss lita på!! Men hvarför gråta då så djupt de döde? Ar det ej godt att veta anden fri Från lifvets stormar, från dess hårda öde, Att kämpa, hoppas och — bedragen bli? Nej, gläd dig moder, om än ock i tårar, Ditt barn blef bergadt undan tidens flärd. Haf tröst o fader, detta slag, som sårar, Bär balsam äfven till Er tomma härd. Ack, tan den telning tröstfullt till Ert hjerta, Er Himlen sparat; blomman, som förfrös, Ger minnets tröst — om ock Er gömda smärta I tårar stundom måste brista lös. Blott några månar än, och öfver kullen Skall våren fridfullt väfva hoppets grönt, Och minnets liljor skola gro ur mullen. Af himlens dagg begjutna — huru skönt! Då mån I mången gång. när qvällen breder Sitt guld kring denna nejd, hon ofta såg, En krans, af kärlek bunden, lägga neder På åyvra grafven invid Glafsfjolns våg.