Aftonbladet – 23 november 1866, sida 2

fördel. Grymma och bittra vexlagar i lif: vet! hvem var det väl, som med så myc: ken kärlek, omsorg och förfäran hade upp: fostrat denne son, som nu en främling skulle röfva ifrån henne, om ieke hans mor? Och hvem -skulle nu skörda de mogna frukterna af så mycken ömhet och så många mödor om icke Violante? Den stolta flickan skulle utan tvifvel rädda Martel; men hvem hade väl förberedt detta ljufva och ädla kall? Och likväl skulle hon .ensam ha hela äran deraf. Sålunda hade sorgen, slitningarne, det långvariga sträfvandet af en sann kärlek, fullföljdt under ovisshet och framtidens dunkel, der ej sällan det förflutnas glimtar visade sig såsom olycksbådande ljungeldar, sålunda hade den sämre, den bedröfliga lotten tillfallit modren ... Plötsligen hördes markisens steg genljuda i öfre våningen. -— ?Lemna mig?, sade tvärt enkefrun till sina kammarjungfrur. — Skamflata och darrande drogo dessa sig tillbaka. Länge lyssnade markisinnan; hon erinrade sig sålunda ha lyssnat hela aftnar under det hon spelade trekarl med sin goda ranne Bochardiere och sin systerson abben on hade då ännu mod nog att synas uppmärksam ; hennes ögon voro fästade på spelet; hon gjorde min af att låva örat åb advokatens artiga tal; men hennes själ, hvar befann sig väl den? Och när efter lessa aftvar hon befann sig ensam, hvilka rätter, hvilka långa nätter, hvilka nätter om ej ville taga slut! Martel sof då icke; an bekämpade sitt eget hjerta, han framallade sina vålnader, och han flyktade tunet ör dem genom det ljudande galleriet. Oc u hvilken förvandling till dessa jemna, uma; lätta steg! Markisen tänkte På henne, be e sig i sin berusning vandra på FE ac