Aftonbladet – 23 november 1866, sida 2

lätta och med småkonsier ökade skönhet, som var egen för den tid, under hvilken hon var född. Ingen skulle emellertid ha kunnat påstå, att markisinnan Oroix-de-Vie var en öfverårig kokett. Hon hade alltid varit för verkligt dygdig för att vara kokett; men ehuru hon sjelf var den första att säga sig vara gammal, älskade hon icke destomindre nu som fordom att omgifvas af dyrbara juveler och spetsar, och attstryka dem med sin fina hand. Och sedan är väl en smula smink icke något brott och skadar ingenting. En af hennes kammarjungfrur höll en dosa af förgyldt silfver med en hemlighetsfull salva, den andra en ståtlig nattdrägt, kantad med spetsar af samma slag som de, hvilka prydde den ryktbara barndrägt, hvari man insvept fröken Levignan vid hennes ankomst till verlden. De båda qvinnorna stodo mycket v 1 hos markisinnan Croix-de-Vie; derföre tvärstannade le ock häpna i sitt arbete vid ett låt bli?, attaladt med en sträf stämma, som de förr udrig hört. Saken var den, att markisinnan, under det on, oaktadt sin ålder, lätkläda sig för naten, kom utt tänka på att hon hade ett ycke gemensamt med denna vackra och tolta Violante, som snart skulle bli så nära veslägtad med ienne, tycket för paryren, h nen att hon hade det på ett helt annat sätt, nera lifligt utan tvifvel, och som måhända å sin tid varit mera behagligt... Sedan, 1 ikasom alla vägar äro goda för den tanke, : om sträfvar mot ett enda mål,återförde ! ievone idn om denna likhet och denna olik1 et ännu en gång till hennes saknader, far-f ågor, harm, svartsjuka och ångest, Honi1 ade sig, aft innan kort andra olikheter)! mellan henne och Violante skulle uppstå, ch att dessa icke skulle utfalla till hennt