Aftonbladet – 23 november 1866, sida 2

sig, knappt höjde sig en fägt öfver del lugha och uppvärmda jorden. Fru de Croix de-Vie och hennes öljeslagare, fortsättande sitt blandade samtal, kommo nu till porten som ledde från trädgårdarne till borggår den, der herr de Bochardieres vagn vän tade på sin egare; de funno denna port till sluten och stannade framför densamma en god fjerdedels timme innan de omsider öpp. nade den. Markisinnan höll i en af dör rarne, Lescalopier på andra sidan med hat: ten i hand talade alltjemt, och hon upp. hörde ejatt svara honom. — Man hade kunna: anse dem för två älskande, som ej ega styrke att skiljas åt, ehuru de äro förvissade om att dagen derpå få återse hvarandra. PIngalunda?, sade Lescalopier, frukta ingenting, fru markisinna, för er herr son är ingen återgång mera möjlig, och min dotter...? ; — Er dotter återtager aldrig ett gifvet ord.? : Riktigt. För närvarande återstår ingenting annat än att säga som våra bönder: när blir bröllopet? Värdes ursäkta detta alldagliga uttryck. Ack, jag medger, fru markisiona, att partiet var svårt; men vi ha spelat det väl.? aMycket välf, svarade markisinnan skrattande, och må man ej vilja förringa vår förtjenst och påstå, attkorten lagt sig sjelfva i ordning och att vi ingenting gjort. Ment, sade advokaten utan att det ringaste låta störa sig, jag tycker,,. Ja, ni tycker4, afbröt hon. Jag deremot anser för afgjordt, att det är er myndighet som öfvertygat er dotter, och mina böner som rört min son. Derom äro inga tvifvel; men det är nu mycket sent. I morson skola vi, om ni behagar, språka vidare om vår skicklighet.