Aftonbladet – 22 november 1866, sida 3

Min herre4, svarade Violante, som i sjelfva verket hade dragit sig tillbaka nägra steg, har jag ej för ett ögonblick sedan sagt er, att jag ansåg er för en man af heder? Och likväl ville ni nyss hoppa öfver denna häck. Lesneven böjde ned hufvudet, — Och om jag skulle ha tänkt på sådant4, sade han med en dof röst, så vaktas ni ju af Croix-de-VieX4, hvarvid han pekade på Maguvus, färdig att rusa på honom. Ack, för låt mig, och stanna qvar! Hvarföre skulle jag stanv:, fortfor Violante långsamt. Det anstir ej mig att höra utmålas med dylika färger personer, som äro ärans och olyckans män. Jag kan tala så till er då ni känner deras historia. Markisen af Croix-de-Vie är icke er fiende.4 ÅhS, sade Lesneven, han är icke heller er. Ni har vakat vid hons sjuksäng, under det han låg sjuk efter detta besynnerliga anfell af raseri, som var riktadt emot mig. Er närvaro har ännu en gån; satt lif i denna spökgestalt. Inser ni d icke, att ni är det enda lefvyande ljus midtuti denna gamla verld af död och skuggor? Derföre omgifva de er ockeå med alla slags förförelser och smekningar. De vilja ha er ungdom och er skönhet för att återlifva deras af förskräckelsen stelnade biod. Jag har låtit berätta mig äfven denna historia. De bönfalla hos er, de anropa er, och jag vill nu å min sida bevisa er den tjenst ni velat bevisa mig, och underrätta er om den fara som hotar er. tJag tackar er, ropade Violante, rådet är godt, ehuru utan tvifvel icke just på sitt ställe, men ni är en dristig man. Dristig som hänförelsen, det är sannt, dristig som förtviflan. Sök ej ålägga mig tystnad. Ert ansigte är ganska strängt of