Aftonbladet – 20 november 1866, sida 3

hans kropp, till utseendet alltjemnt isad; hans hufyud låg ännu försänkt i örngottet under sina blonda lockar; hans värkande ögonlock tillslöto sig tid efter annan, och så snart de öppnades, åter lifvade, utgick derifrån samma blick, återvände till Violante, och fästade sig vid hennes, envis och med en sällsam ljufhet, tills siutligen Violante hade nedsänkt sina ögon. Då bad markisen medelst en nästan omärklig åtbörd Chesnel att lyfta upp honom i sängen. Chesnel lydde. Markisinnan kom till hans hjelp. Hvad tänker ni på, min mor? sade Martel. Huru! han talade! — Hvad tänker ni väl på? återtog han. 4Bördan är för tung; det der kunde gå an när jag var barn. Han talade! han smålog! Han hade i ett ögonblick återvunnit rösten likasom han återvunnit förnuftet, Läkaren måste sålunda bestämdt ha bedragit sig. Fru Croix-de-Vie kunde ej längre återbålla sig; hon omfattade med sina båda armar detta älskade hufvud under passionerade utrop, under rop, afbrutna af kyssar och tårar. tHvilken dag i veckan är det?4 frågade Martel. Söndag, sade Chesnel. — Markisen smålog ånyo. — 4Bedrar du dig icke?4 sade han. Jag trodde mig ha sofvit längre.4 Cbesnel hade verkligen ej talat sanning; ty det var måndag. Herr markis, ropade Lescalopier, mitt hus har genom denna lyckliga sömn blifvit tillskyndadt en ära, som det aldrig ken lömma.s Det var en ära, som nära nog kunnat bli er rätt dyr, svarade markisen med den sträfhet, som var hos honom vanlig då han tilltalade advokaten. Det var således icke blott kroppens kraf