skulle bry sig derom. Bedömde han ej henne så, som man ställt till att han skulle bedöma henne? Då han ej kände henne, mäste han bata henne; de voro ju båda aftonen förut hvarandras fiender ... En sönderslitande, förlängd klagan hördes nu från sängen, och Violantes blick, som hon svurit att ej på länge vända ditåt, riktades nu åt detia håll... Martel hade öppnat ögonen. Min son4, sade markisinnan, känner du igen mig? — Herr de Bochardiere hade i sin ordning skyndat fram; Chesnel sjönk åter ner på sina knän. Alla tre hade sett dessa ögon, som öppnades, alla tre hade samtidigt blifvit bländade sf denna morgonrodnad. På denna första stråle af hopp följde nu en förfärlig ängslan. Enkefrun, som ej erhöll något svar, fördjupade sig i skuggan af gardinerna, vridande sina händer. Advokaten hade tagit några steg tillbaka. Chesnel ensam vågade nalkas sin husbonde. Croix-de-Vie! hör ni mig?4 sade han. — Men utan att svara honom, lika litet som sin mor, sträckte Martel med en häftig ansträngning fram armen, sköt undan den trogne tjenaren, och hans bliekar återtogo riktningen emot fönstret, vid hvilket fröken Bochardiöre befann sig. Det var således emot, henne, som dessa nyss öppnade ögon hade vändt sig, henne, som de icke blifvit förvånade att finna der, henne, som de ville skåda. Det var icke en vansinnigs ögon, intet moln beslöjade dem; blicken var klar, med stämpeln af en stilla sorg, likasom ett djupt vatten, och tycktes säga till henne, som den sökte: Frukta ingedting mer af mig, ty jag är ej af dem, som man bör frukta. — Hvem hade väl väntat sig detta tröga, sorgsna uppvaknande, och som iikväl betecknades af så tydliga tankar? Ingen rörelse häfde längre