Aftonbladet – 20 november 1866, sida 2

se två enkefruar på Croix-de-Vie. Markisen tokig!... Han lefde åtminstone ännu. Så sprang herr Lescalopier de Bochardidre omkring i rummet, der han än visade tecken till en bullersam bedröfvelse, än tvärstannade, torkande med sin stora indiska näsduk sina ögon, hvilka likväl ej oupphörligt kunde gråta. Han återvände till sina luftslott, och började på nytt att hoppas. Markisinnan Croix-de-Vie, som man skickat efter, satt vid sin sons hufvudgärd, till hälften dold af de tunga gardinerna. En snyftning lättade då och då hennes af förski:ckelsen beklämda bröst; derpå slog henne förtviflan med udden af silt svärd, en rys ning genomfor henne, och de dunkla gardinerna darrad: omkring henne. Chesnel låg på knä med rosenkransen i sin hand, och bad. Violante stod rak, blek och orörlig vid ett fönster. Croix-de-Vie sof. Läkaren hade med låg röst yttrat, att han kanske ej mer skulle uppvakna. Ett sådant slut hade ej hans förfäder haft. En vörjstöt, ett skott, gift, hundra kulor i kroppen på en gång, eit förfärligt fell utför klippor, se der de fem första Martelernas dödssätt, och för denne deremot dvala och sömn! De hade skådat en fasansfull död ansigte mot ansigte. Ödet visade sig nu då det lade sista handen vid sitt verk; niildare, emedan det innan dess hand föll tung på sitt sista offer, förut tillslöt dess ögon. Croix-de-Vie sof sedan en dag, en natt, ytterligare nära på en hel dag. Man hade lagt honom på sängen i hans jagtdrägt, med stöflar och sporrar. All denna ungdom, denna styrka, denna storhet, denna rikedom var numera ej annat än en känslolös form. Han sof såsom klippan sotver. Endast hans hufvud, detta så vackra och ädla hufvud, hade mindre stolt nedsjunkit