Aftonbladet – 20 november 1866, sida 2

någon röfvare?, ropade markisen, i det han reste sig app i hela sin längd. Det äricke ban som dödat mig: Det är jag sjelf med min värja, jag sjelt...? Croix-de-Vie är tokig?, sade chouanerna och gjorde korstecknet. XL Och var då Croix-de-Vie tokig?... Han sof! Man hade förflyttat honom till ett gästrum, beläget i andra våningen af Bochardidres torn. Der hvilade han i en götisk säng. Allt var götiskt i detta rum, i detta torn, i detta hus, utom Violantes våning. Egarens sinne var emellertid mera moderat än han lät verlden tro. Advokaten hade med stora kostnader samlat dessa möbler från de lyckliga tider, under hvilka han beklagade sig att ej hafva lefvat, och då likväl hela smidigheten af hans förstånd icke skulle kunna ha förhindrat, att han, född borgerlig, fortfarande förblifvit det; men i detta ögonblick tänkte han ej stort på de urmodiga kostbarheterna i detta museum, der hvarje artikel hade blifvit anordnad och ställd på sin plats som en symbol. Han var nu förkrossad, besegrad, den fintlige mannen. Hvartill hade det då tjent honom att så väl spela rollen af trohet emot döda ting, honom, hvars ärelystnad var så lefvande? Han hade hakat sig fast vid ett strandvrak; plankan svek honom och hen rullade nedi djupet. Han hade trott sig vinna försprång framför ödet, och nu förlorade han emot detsamma hela kapplöpningspriset. Att markisen så snart skulle drabbas af ödet! Hveia hade väl kunnat förutse ett dylikt slag? Alla den modige Picardens drömmar gingo nu upp i en svart rök. Man skulle ej få