Aftonbladet – 20 november 1866, sida 2

En blodig blixt skimrade öfver Croix-de Viefolkets fyrtio mörka ansigten; men VioJante hade kastat sig emellan dem och den unge mannen. Min herre!? sade hon till den sednare, Pgök ej någon förklaring till detta sorgligs uppträde. Hedern förbjuder er ej att ge vika för en qvinnas böner. Begif er bort, jag bönfaller derom.? an betraktade henne länge, bugade sig och försvann genom den lilla porten. Fröken Bochardiöre smålog emot de uppretade chouanerna. Hvad mig angår?, sade hon, ?mig skolen I väl icke döda.? Man hade framburit en länstol för den afsvimmade markisen. Advokaten, stödd mot stolskarmen, Chesnel kväböjande, betraktade honom med ångest. Violante närmade sig långsamt. Markisen öppnade åter ögonen, och likväl förblef hans ädla, manliga ansigte förvridet som om han ännu äfven i fullt vaket tillstånd varit plågad af någon förfärlig dröm. Han gaf ingen akt å dem som omgåfvo honom, han tycktes icke ens känna dem. Plötsligt började han undersöka sin venstra hand med en förvirrad uppsyn. Flera gånger förde han pekfingret fram och åter för sina ögon med en barnslig åtbörd; han tycktes der söka ett föremål, som icke fanns derstädes. ?Lesneven har låtit mig ha qvar briljanten?, sade han. Herr markis?, sade Lescalopier, ?vet ni icke hvar ni är? Hos den mest hängifne af edra tjenare, hvars lif ni nyss räddat.? Croix-de-Vie! det är jag, er gamle karl?, sade Chesnel; ?ser ni mig då icke? Byfolket trängdes omkring länstolen. sÖch hvarföre skulle Lesneven ha tagit ifrån mig denna diamant? — Han var ej