Aftonbladet – 20 november 1866, sida 1

ende tullbevillningen, yttras i fråga om lifsmedelstullarne och tullen å jernoch ståltråd: De nu afgiftsfria landtmannaprodukter, hvilka rikets ständer ansett sig, till förmån för landets förnämsta modernäring, böra åsätta tull, äro ost samt mjöl af hvete och råg, äfvensom alla slags gryn af spanmål. Den närmare redogörelsen för de skäl, som föranledt rikets ständers beslut i dessa hänseenden, upptager, hvad angår artikeln ost: den icke ringa tillverkningskostnaden, då varan i stort produceras, den längre tids förlag, samma vara fordrar för att kunna med fördel afsättas, samt slutligen det förhållande, att en genom tull å nämnda artikel ävägabragt prisförhöjning komme att i dubbelt hänseende verka fördelaktigt, nemligen dels omedelbart såsom en uppmuntran och nödigt skydd för den inhemska ostfabrikationen, och dels medelbart, sålunda att de oädlare sädesslagen, hvilka nu till men för jordbruket exporteras, i stället kunde med fördel användas till utfodring af ladugårdarne och förmedelst derigenom erhållna större och kraftigare gödningstillgångar rikare skördar af jorden framkallas; och beträffande spanmål, malen, att, enär såväl mjöl af hvete och råg som äfven gryn af alla sädesslag varit föremål för en stigande import, hvaremot utförseln af dessa slag malen spanmål, ehuru tilltagande, varit jemförelsevis obetydlig, så ansågs tull å dessa artiklar vara af behofvet påkallad. Såväl ifrågavarande som öfriga till de första lifsförnödenheterna hänförliga landtmannaprodukter hafva dock sedan 11 år tillbaka varit fritagna från tullbeskattning, Eders K. M:ts och rikets ständers tillförene sammanstämmande beslut om en sädan afgiftsfrihet hvilade Pp grunder, hvilka, mer och mer erkända både af vetenskapen och af lagstiftningen inom flera civiliserade länder, äro alltför väl bekanta, för att här behöfva värmare utvecklas. Öfver yrkenas och sjelfva modernäringens anspråk på skydd ställdes menniskans anspråk att få sina första lefnadsbehof utan någon konstlad fördyring tillfredsställda. På detta bufvudvilkor för möjligheten att göra arbetet billigt grundades vidare den reform af vår tull-lagstiftning, som alltjemt fortgått i riktningen till friare täflan emellan inbemsk näringsflit och utlandets industri, och som genom den med Frankrike afslutna, af rikets ständer godkända, handelstraktaten vunnit ytterligare tillämpning. Att i någon mån rubba sjelfva grundvalen för denna i öfrigt beståndande lagstiftning synes embetsverken i hög grad äfventyrligt och ingalunda kunna rättfördigas af de skäl, rikets ständer för sina omförmälda beslut nu anfört. Artikeln ost, hvarå rikets ständer beslutit en tullafgift af 3 rdr pr centner,; har under den tid tullfriheten varet och oaktadt de svårigheter, som med tillverkningen och afsättningen må rara förknippade, inom landet blifvit föremål för en ganska betydligt ökad tillverkning samt äfven till beskaffenheten uppnått sådan förbättring, att den svenska osten från väl skötta mejerier numera ingalunda saknar efterfrågan till pris, som motsvara producenternas billiga förväntningar. Den har till och med blifvit föremål för en visserligen ännu icke betydlig, dock märkbart stigande, export. Häraf torde man vara berättigad att draga den slutsats, att osttillverkningen, om den bedrifves med omsorg och insigt, icke behöfver något skydd; likasom det torde kunna antagas, att de medelbara fördelar, som med skyddet skulle uppnås, eller en bättre utfodring af ladugårdarne med deraf följande högre afkastning af jordbruket, i och för sig äro för den insigtsfulle landtbrukaren tillräckligt manande anledningar att ordna sin hushållning på det sätt, som lemnade högsta och säkraste efkastning. Att pålägga den ene medborgaren beskattning icke blott för att omedelbart gynna den andra genom högre pris på hans tillverkningår, utan ock för att medelbart bringa honom till iskttagande af ett visst hushållningssätt, kan, enligt embetsverkens åsigt, ingalunda vara förenligt med rättvisa lagstiftningsgrundsatser. Den tullafgift, rikets ständer i detta hänseende beslutit, kan väl icke synas särdeles betungande, om den endast afsåge de ädlare ostslagen; men för de billigaste slogen äter eller just dem, hvilka utgöra ett vigtigt födoämne för den stora obemedlade delen af befolkningen, uppgår derna afgift till närmare 20 proc. af varans värde. Beträffande åter frågan om tull å malen spanmål, så torde en stigande import af detta oundgängliga lifsmedel ingalunda kunna antagas utgöra giltigt skäl för den ifråsatta beskattningsåtgärden. Importen egde icke rum, om ej ett motsvarande bebof förefunues; och tillfredsställandet af detta bebof, ehvad det härflyter ef brist på qvarnar eller af de befintligas ofullkomliga skick, synes mindre än något annat böra genom konstlade åtgärder fördyras. Tullbeskattaing å mjöl och gryn, under det råvaran vore tullfri, skulle dessutom icke, såsom dermed åsyftades, lända till jordbruksnärinzens förmån, utan fasthellre endast komma qvarnegarne till godo och deremot blifva en tunga säväl för mängden af jordbrukarne sjelfva som för det öfvervägande flertalet af öfriga samhällsmedlemmar. Så väl ur synpunkten af alla dessas enskilda intressen, som ur stateekonomisk synpunkt lärer säledes den föreslagna beskattningen vara långtfrån önskvärd; i sednare hänseendet så mycket mindre, som skyddandet :medelst höga tullsatser af den genom )landets naturliga förhållanden redan gynnade qvarnrörelsen skulle innebära uppmuntran till oförändradt bibehållande af det ofullständiga skick, hvari förmalningsmetoden med för denna beredning erforderlig materiel hittills i allmänhet befunnit sig inom landet. Den riktning till förbättring i detta hänseende, som under sednare årens tullfrihet å malen spanmål och synnerligast efter det qvarnräntan med dermed förknippadt monopol blifvit afskaffade, uppenbarat sig genom åtskilliga betydligare qvarnanläggningar, hvilka genom ökad export af malen spanmål ådagalagt sig kunna äfven på den utländska marknaden uthålla täflan, synes ytterligare bbvisa bahäfliahatan af nfgFnn ckvddaetnll — Nat