Aftonbladet – 17 november 1866, sida 2

inträdde i Bochardidres trädgårdar, gående öfver häckarne, klifvande öfver afvenbokarne, som stodo i deras väg, utan ett rop, utan en åtbörd, olltid i samma ordning, alltid tätt slutna, med bögburet hufvud, med husbonden alltjemnt i spetsen. Vid ändan af den terrass, som beherrskade gården starnade de likasom en lavin på spetsen af en klippa; markisen, fom stod midt ibland dem, tog af sig hatten liksom för att på förhand helsa dem hvilka skulle falla för deras skott, och Chesnel!, truppens löjtnant, sade med en dof stämma: — Skjut!? Men nu visade sig fröken Bochardiere midt emot dem i ett ef stora salens fönester. Skjut icke?, sade hon, döda ej dessa olyckliga!? ?Fyr, fyr!? ropade deremot bakom henne advokaten. Morkisen emålog. ?Kör bara bort dem?, sade han. Det arma folket flyktade nog sjelfmsnt vid fiendens annalkande, De hade svärmat omkring på gården som en skock svalor, jagade af vinden. Qvinnorna, nyss så käcka, uppgåfvo nu sönderslitande och vilda rop. J sin blinda förskräckelse märkte de icke ens den stora porten, eom ännu var öppen. Slutligen störtade de sig dit, alla på en gång, trängande och störande omkull hvarandra på tröskeln. Några kastade sig i vattnet för att sålunda ställa floden emellan sig och chousnerna; de andra fötsvunno i ekskogen. OCrox-de-Vies folk boppade nu, ea och en, ped utför terrassen och fermerede sig åter i led. Violsnte och advokaten kommo vu ned till dem. — Herr marsis! ropade fröken Bocbardidie, af barmbertighet, befall att man ej förföljer dessa galningar !? (Forts.)