Aftonbladet – 16 november 1866, sida 2

elserna från denne sällsamme unge man, som de älskade. Han talade till dem om fosterland, om frihet, om hopp, om framtid; de förstodo honom icke, men de klappade händerna af alla krafter, emec::: de på tonen igenkände en herrskare. Då han hade upphört att tala, och sagt: framåt! så ordnade sig truppen åter, ifrig och läraktig. Allt gick bra ända till slutet af fältet; der skingrade sig barnen, och återvände till körsbärsträden. Mödrarne gjorde min af att följa dem; männen låtsade afvakta qvinnornas återkomst, den ena efter den andra smög sig bort mellan säden och kom ej tillbaka: Nåa vågade till och med ropa helt högt: vad skulle vi väl göra i Plemures? Lesneven stannade icke; han sade ej ett enda ord; hvad han kände var ej längre vrede, utan medlidande; han kastade en blick efter dessa arma förirrade, som flydde, och mönstrade lugtit åt ;rstoden af sin lilla armå: tio qvinnor ungefär, de nemligen, som ej hade några barn, femtio män, inberäkvadt dem som följde efter i båtarne, tilisammans sextio soldater; men dessa voro trogna, och han höll dem i sin hand. Redan närmade man sig målet, man skönjde landsvägen. Lesneven blef varse på afstånd en sträcka af massiva byggnader, flankerade afett högt torn, som aftecknade sig emot horisonten, framför en front af stora skogar på andra sidan om Sevre; han frågade hvad det var för en herregård. Den tillfrågade svarade, att det var Bochardiere. I hörnet af landsvägen och den stig genom fälten, som truppen bade följ! på denna stranden, reste sig ett annat hus, helt landt: ligt, till hälften farm till hälften värdshus, hvilket märktes på den gren af eklöf som svajade öfver förstaguqvisten. Framför denna