Aftonbladet – 16 november 1866, sida 2

än Aon på menniskans frihet, och hån tinick rade sig med att helt och hållet tillhör framtiden. Han marscherade i spetsen fö sin trupp; han ensam medförde på denn medborgerliga pilgrimsfärd en from själ, oc hans samvete hviskade sakta till honom ngra ingenting, ty du har räddat dett folk som följer dig... Detta folk uppga också utan tvifvel förfärliga fop af glädje och hänförelse vid tanken på att få gå di ned och uppväcka förfädrens segerrik: stoft under ekarne af den gräsvall, son detta stoft gaf växtlighet. Från stader till Plemures fanns der ingen väg förr är på ?4 mils afstånd midtför Bochardiere, de: man träffade på den som går emellan Mon tagne och Nantes; ända. dit gjorde mar bäst i att följa naturens väg, vattnets lopp än på de gröna stränderna som fa uttrar än genom busksnår som harar. Nä truppen lemnade förstäderna och såg fram. för sig öppna fältet, hade den glad, uppfri: skad och jublande spridt sig omkring på ängarne. venne båtar voro fästade vid flodkanten; några kastade sig deruti och bröto lös kedjorna; en enda man styrde med en båtshakexden platta båten; de öfriga höllosig deruti stående och sammanpackade, och det lyckligaste partiet af tåget gungade sålunda fram på vågen. Det största antalet deremot, de vanlottade, vandrade ej utan afund i det höga gräset; dessa buro på spetsen af en vid vägen uppryckt pile en näsduk med nat:onalfärgerna, i brist af fana, och b.la denna skara framskred huller om buller, sjungande. Plötsligt erinrade sig qvi.:orna att för att så der gå i krig saknade de vapen, och de började derföre skära sig käppar af pilarne; barnen roade sig med att plocka tusenskön och mejram vid kanten af