Aftonbladet – 15 november 1866, sida 3

JUNE placerat Big. DIOLV Dala Ja SCR Ifrån dem stannar den framryckande masJean, sablarne svängas i luften och ropet: ILefve kejsaren! skallar från allas läppar. I Det gör effekt sådant der! Man har sgtatt I fransmärnen äro födda aktörer, och det är gannt. Öfverallt söka de att åstadkomma Iflramatiska effekter. Vi behöfva icke göra stort tankesprång för att från militärrevyn komma till teaterverlden, hvilken med stort intresse följt den strid som nyligen utkämpats mellan en -komediförfattare och en teaterdirektör. Författaren är en gammal bekant, han som bragt En Papperslapp till verlden. Fjärilseberns upptäckare, Familjen Benoitons Pappa — Victorien Sardou. BStraxt efter det att hans nya pjes Nos bons Villageois gjort stormande lycka på Gymmnaseteatern började man att på Vaudeville repetera ett annat af hans arbeten, kalladt La Maison neuve. En af Paris qvicka skämttdningar roade sig då med att göra en titt mellan kulisserna, och berättade sedan för sin publik något om intrigen och om personerna som bodde i La Maison neuve. Detta förgrymmade Vietorien. Han förklarade offentligt att man undergräft styckets möjliga framgång, genom att på förhand omtala en cel af dess innehåll, och ansåg det vara detsamma som då man underrättar en fiende om en antågande motståndares planer. Att Sardou der regonnerade falskt kan en skolpojke märka, men också en storhet kan i hettan säga en dumhet. Alltnog, Sardou förbjöd att man skulle få uppföra pjesen och beklagade sig Gjupt öfver tidningspressen, som, enligt hans påstående, beröfvat honom frukten af sex möänaders arbete. Men Vaudevilles direktör var icke belåten med den saken. Han förklarade å sin sida att han skulle uppföra pjesen mot författarens vilja, emedan den en gång blifvit erbjuden och antagen. För att afgöra tvisten sammanträdde slutligen den litterära domstolen i Paris, och efter kort öfverläggning ålades Sardou att åter bivista repetitionernpa af sin pjes, vid vite af 500 francs för hvarje gång han uteblef. Sardou var nära att slita af sig håret af förtviflan — men dagen derpå gick han till: Vaudeville, döljande sin harm i djupet af sitt hjerta. Att försaka en framtida inkomst var honom möjligt, men att betala 500 francs för hvarje försummad repetition det öfversteg hans krafter och han öppnade sitt kassaskrin blott för att lägga sin forfattarefåfänga bredvid Bapoleondorerna. Repetitionerna äro åter i full gång och man väntar nu med större otålighet än förr att La Maison neuve snart måtte bli färdigt. Man vill se om icke författaren byggt det nya huset på lösan sand, och tror att det var rätta grunden till att ban ville nedrifva sitt verk. En oroväckande dödlighet herrskar för närvarande inom den fransyska teaterverlden. Tragiska hjeltar och komiska figurer stiga den ena efter den andra ned från skådebanan eller kanske rättare sagdt, svinga sig upp från tiljorna mot högre regioner der de skola imponera på himlarnes invånare och narra englarne att skratta. Men icke nog med att ett ovanligt stort antal artister inom kort dött en naturlig död, också olyckan har fordrat sina offer. Hafvet slukade i ett tag en hel fransk teatertrupp, som var på väg till New-Orleans för att tjusa amerikanarne. De hade lemnat Frankrike för att bland yankees skörda lagrar och guld, men den store yankeen döden skördade dem på vägen. Alla dessa artister tillhörde lyriska scenen och många af dem hade väckt uppseende i sjelfva Paris. Deras död var en förfärlig slutscen i en tragisk opera. Stormeas tjut och vågornas brus ackompagnerade deras sista suckar, och täckelset, som för alltid dolde dem för verldens blickar, var den omätliga oceanen. ; I S:t Roch har man sjungit en messa för själarnes frälsning, och de omkomnas slägtingar hafva skyndat dit för att gråta offentligt. Operans artister biträdde sängen, och bönen klingade herrligt upp mot tempelhvalfvet. Om de utmärkta rösterna gjorde att bönen trängde närmare den Allsmäktige, veta vi ej, men nog trängde den djupare in i åhörarnes hjertan — för ögonblicket. De flesta teaterdirektörerna bivistede ceremorien, och såväl de som artisterna voro klädda i sorgdrägt. Det hela erbjöd en säll sem och ovanlig scen — Thalias annars så lysande prester och prestimnor, höljda i svart och med tårade blickar. Stunden var hög tidlig och gripande, och äfven folk som äro vana vid effekter kände något ovanligt som rörde sig inom deras bröst. Efter ceremonviens slut stanna vi vid hör-: net af kyrkan för att se församlingen aflägsna I sig. Det är förädlande att se så mycken: upprirtig sorg, så många heta tårar. Derj passera två svariklädda damer tättintill oss. . fårarne hänga ännu gvariögonfransen, och: säkert tala de om de hädangångna. Deras ord tränga till oss, hör! Såg du Marie Sass? Hon hade en utmärkt smakfall drägt!? Det är sanot. Men Julies stenkols ar-li nityr...? ; Vi hefva hört nog, kom låt oss skyndal härifrån. Allting bar två sidor här i verl-4 len och så äfven en kyrk-snblick. . Vid för-; sta påseendet tror man att fromhet och. gudsfruktan kallat mängden in i Herrens! empelgårdar, men oftast är det helt andra : t L ö L orsaker, såsom nyfikenhet, en intressant prelikant och dylikt. Iblsnd kan tilloch med ; väderleken skaffa vår Herre ett fullt hus. 5å hände nyligen i en fransk landtkyrka att oresten predikade för tomma väggar, under let att folret roade sig med spel och lekar å en öppen plats i närheten af templet. å kom plötsligt ett störtregn och inom få ögonblick var kyrkan uppfylld af åhörare, l som med hatten i hand och fromma miner! olickade upp mot religionsläraren. Denne ! narmades i sitt inre, och då alla voro församlade höjde han sin röst och sade: 4 ?Nog vet jag att det finnes menniskor som r begagna religionen till täckmantel, men nil: ;å önnu längre — ni begagna den som pa! raply I