Aftonbladet – 14 november 1866, sida 3

DaLLIa SIN Stallllipg, Slit: tj RUNDaG erhålla arbete deruti ............... 10 I Koöntorister, personer som varit engagerade i handelsbodar och sådana som ej varit från ungdomen vana vid hårdt arbete............... 10 Män, som misslyckats i handel och näringar, men förut egt en oberoende ställning och nu söka vinna ett leende från Fortuna (dessa äro i allmänhet de bästa af diggarne) 8 Sanguinviskt folk, eom inbilla sig att guldet finnes bara man ger sig mödan att plocka upp det, eller att de äro ?utvalda lyckans eskötebara? (dessa bli vanligen snart trötta vid guldfälten, men ersättas oafbrutet af andra) ..........-s.-.--8 Bankruttörer, äfventyrere, med god underbyggnad, väl vårdadt språk och slipprig tung8å .....w.....ee-ee 5 , Frigifna eller förrymda fångar från förbrytarkolonierna (de värsta, ty de äro vanligen på utkik efter dem com ha goda eclaims?) . a 4 Personer, som begått något mindre felsteg och ha svårt att få anställDID oss egen se orsö vindens rna vener ennen D Verkligt väluppfostrade och bildade men faltiga personer ......cceecee 2 100 proc. Hvar och huru lefver en guldgräfvare? I ett litet tält, 6 fot långt, 12 fot bredt, eller kanhända 10 fot långt, 3 fot bredt, sofvande på bara marken i 2 eller 3 filtar, som han måste bära med sig, tillika med tält och verktyg, i torrt och vått väder, öfver berg och dalar, vadande eller simmande genom floder och buggande sin väg genom den tjocka skogen. I händelse han älskar lyx, eger hap en gammal uppoch nedvänd låda till bord, sagde: låda troligen köpt i närmaste handelsbod för 10 skilling (9 rdr). Dieten är alltid detsamma: biffstek och fårkött, med en omvexling ibland af salt kött och i vanligaste fall en i aska bakad och genast äten brödkaka (Pdamper?) hvartill följer som en gifven sak en eller två balfstop starkt tå, utan mjölk, det förstås. Och det arbete, som deg ut och dag in upptager hocom, hvilket är det? Uppe med last försvinner ban gnart i det lilla hål, vanligen rundt ef We fots diameter, som utgör hans och hans kamraters Pelaim?: derifrån löshugger och gräfver han så mycket jord och sten som han förmår, hvilket skickas upp, tills hans tur kommer satt vara uppe. Detia är ett svårt arbete för en som ej är van dervid och hvars händer ej äro härdsde, när marken är torr, men buru rycket mera ansträngande är det ej när hap har att arbeta i vatten och det behöfs 4 eller 5 timmar dagligen blott att ?bala ut? detsamma? Vatten finnes i ungefär tre fjerdedelar af alla bottnade bål. Å andra ställen äro fomndjupa solida stenar att spränga och genombryta. Jag talar här ej om Ballarat eller andra djupa fält, der ofta ett par bundrade fot berg måste genombrytas och diametern af bålet är 6 till 8 fot, ty vanligen äro der 60 till 200 egare uti ctt dylikt Pelaim?, der expenoserca för bottning uppgå till från -3000 till 12,000 och der preliminärarbetera upptaga en tidrymd af 1 eller 2 år: ej heller rörer detta quartzdiggings, der endast berg genombrytes och der guldet fianes i små flisor uti stenen. Men?,; säger kanhända den med guldgräfning obekante läsaren, hvad är väl några dagars eller veckors eller äfven mänaders hårdt arbete, när resultatet är lyckligt?? Preeist så.. När resultatet är lyckligt, är arbetet jemförelsevis ringa och obehagligheterna glömda, men om pi behagar fråga någon som besökt Australien, Nys Zeeland eller Californien och der försökt uldfälten, skall ni erfara hvad som verkligen är sannt, att i allmänhet bottnas nittionio ehicers? (det är hål der guld ej finnes eller endast så litet deraf att det ej lönar mödan bearbeta, sedan det ej betalar tucker? — vulgeriem för föda) för hvarje! äfvefP medelmåttigt godt ?elaim?. Om man vore säker på ett alla hål på ett guldfält skulle gifva rikt ?udbytte? blefve vi säkert alla guldgrltvare. Det är eavut att lyckliga iodivider finnag, som påträffa den ädla metallen vid första eller andra försöket, och jag kände i Victoria fyra som, i det första hål de bottnade, iunno etthundradefemtiosju skålpund, värdt 144,000 rdr svenskt och de hade endast varit 12 veckor i kolönien. Men dessa äro undantegen och kunus, förmodar jag, lältuligen nas på fingrarne. När nu en man har försökt ech försökt ech alliid misslyckats, börjar ban knota, bli modlös och svär öfver sin olycka, sin dumhet att lemna ett kanhända tryggt, om än tarfligt, lif och slutar med ait bli liknöjd. Liknöjd! Je, det vill säga om han harråd dertill, hvilket lyckligteller Olyckligtvis sällan är fallet. Få, högst få äro de, som ega resurser nog att med liknöjdhet se en varaktig motgång. Föreställom oss en man, som Lörjar föka sin lycka på guldfälten med 20, 30 eller 50 i fickan. Han finner, vi vilja antaga, en god och pålitlig kamrat med samma kapital — (ingen är: betar ensam, två eller vanligen fyra upptaga ett ?elaim?) — och börja gräfva häl efter hål, ella med samma resultat — ehicers? — oaktadt många andra erhålla uld i närheten; deras kapital förminskas agligen och hestigare än någon kan tro, sedan priserna på alls förnödenheter äro så höga. Det dröjer icke länge förrän det sista! af de sextio eller hundra punden äro sin kos och — de måste lefva. På ett rikt flt finnas alltid många, som, i stället för att sjelfva arbeta, använda goda, starka och vana diggare, och om de ega dessa dygder, få del snart nog arvete mot 4, 5 å 6 pr vecka; men, om de ej ega dem, isynnerhet fysisk styrka, hvad då? Då gå de till närmaste staden?, hvarhelst den nu må vara, och söka der det bästa arbete de kunna erhålla, för en betydligt mindre arbetslön, ty der äro många medtäflare, och för månader äro de tacksamma för det bårdaste och lägstal arbete, samlande pund på pund tills en ny guldfeber angriper dem och då de äro återigen med tält, täcke, yxa och skofvel på ryggen, Poff for the diggings?. ; ag har sett hundradetals, som i Europa skulle ansett sig förnedrade om de sjelfva (KN ETT VE Bot Paat 1 ANA Lå RSAA INNER TREES bög or Är s NN 16