Aftonbladet – 14 november 1866, sida 2

Patt jag vanligen ej har ett så tacksam ämne. Hvad skulle jag ej vilja ge för at höra de förtroenden, som utvexlas derner emellan min mor och herr Lescalopier, der sluge mannen. Min slackars mor kan e gissa sin goda grannes verkliga beräknin gar. Tror ni ej, Ren6, att hr Lescalopie i grund känner vår historia, då han, son man säger, gör oss den äran att skrifv densamma ?? Jag tror det?, sade abben. Åh, han gör sig inga illusioner han En dylik menniska hyser alls inga sådana Jag säger er, Ren, att han redan i sing drömmar ser två enkemarkisinnor på Croix: de-Vie.? ?Martel!4f brummade herr de Gourio. En tjugutvåårig enkefru, hvars far har vore, och sedan, hvem vet, en markis af Croix-de-Vie, hvars morfar han skulle vara, Det der är någonting. som kan höja en advokat i verldens aktning... Ren, Renå, om jag ändå icke hade lofvat min mor ati tanna här hela dagen!? Jag förstår er?, sade abbån, ni skulle ha stängt in er med era tankar... Nåväl, min kusin, jag har aldrig känt mig ega mod inför er, men i dag har jag det. Jag vill säga er hvad jag bör säga er. Det är icke er mor, det är icke herr Lescalopier, som fört denna unga flicka till slottet, det är Gud !? Om det är Gud?, svarade markisen sträft, Peå får man ej sätta sig emot Honom, min kusin. Man kan ock lätt se, stt fröken Bochardigre känner hela vidden af sin mission, och hon väntar oss.?DMartel?, sade abben, Såterhemta er, och gif mig er arm. Kom nu med, och tro nig. Jag var der för en timma sedan när