Aftonbladet – 13 november 1866, sida 2

Croix-de-Vie lefde öfvergifven — se der den bittra sanningen! Och hvad är väl olyckans naturliga frukt om icke glömskan? Såsom vi äro beskaffade?, fortfor enkefrun, ?ekulle vi ha kunnat tillbringa tio år på samma ställe, utan att närma oss till varandra eller knappt bli bekanta; men ni har nu gjort det första steget... Jag är förtjust öfver ert hår, mitt kära barn.? Det är blondt hår, madame.? Ack, mitt var också blondt. Men det var ej så vackert som ert... Skulle ni väl kunna finna något nöje här? Jag smickrar mig ej dermed. Jag är gammal och jag borde verkligen icke vara glad vid min ålder... men jag kan ej hjelpa det. Det värsta är, vet ni hvad, att jag ej tycker om forgena personer.? Fru markisinna?, sade Violante småleende, denna gång helt obesväradt; jag försäkrar er att jag icke är det. Jag vet det, jag vet det; ni är bara allvarsam... Hvilken förtjusande toilett ni har. Det skulle kanhända förvåna er om jag sä2 att jag alltid har betraktat konsten att läda sig såsom ett särskildt behag hos fruntimmer. Det är en gåfva af himmelen. Men omsorgen att kläda er så der väl bör åtminstone sysselsätta er under några timmar. Det är lika mångs segrar, vunna öf: ver den stora fienden. Men store Gud, hvad kan ni väl ta er till det öfriga af dagen på er fars otrefliga egendom?? Jag afvaktar mordondagen:? Ja, återtog enkefrun, och ni saknar let förflutna. Ni. begråter måhända ännu Pra vackra berg, som ni tyckte så mycket om... Hör på, ni är förtjusande, och så allvarsam ni än må vara, så blir er närvarol här alltid lik en soluppgång. Ack, hvad ingdom är för en herrlig sak och hvad den .