Aftonbladet – 12 november 1866, sida 2

STOCKHOLM den 12 Nov. att folk som reser sig efter nederlaget. 1 dag semlas, för första gången efter förattningsstridens slut, Danmarks rikes refornerade riksdag. Den genomsedda grundlas sens antagande betecknar slutet å en, och len till en del:efter nya grunder bildade olkrepresentationens första gammanträde början af en annan tidrymd i Danmarks inre ristoria. Sedan fredsslutet i Wien den 30 Oktober 1864 satt ett slags folksrättsligt insegel å let upprörande våld, som två stormakter i örening ö:vat mot vårt brödrafolk, hördes ferestädes ifrän yttringar af missmod och nopplöshet, röster som uttalade, att nu vore let lilla landet så kringskuret och plundradt, let fåtaliga folket så utmattadt, nedtryckt och kufvadt, att Danmarks bestånd som sjelfständig stat efter tusen års ärofull tillvaro närmade sig sitt slut. Under det första öfverväldigande intrycket af de lidna förlusterna och af den internationella rättslöshet, som utgör en af vår högt rosade tids skamfläckar, förnummos sådana utbrott af misströstan både här och i brödralandet, och den segrande våldsverkaren gaf i liknantle yttranden luft åt sin skadeglädje. De ba nu förstummats, åtminstone de förra; men hvarföre? Månne derför att det allmänna europeiska rättstillståndet skulle sedan två år tillbaka blifvit väsentligen förbättradt och betryggadt; månne derför, att de svagares öde nu, mindre än då, hänger på de mäktiges svärdsudd; månne derför att vesterns stormakter nu ändtligen skulle vaknat urden skymfliga likgiltighetens sömn till besinning af de pligter, som åligga tvenne så mäktiga nationer? Nej, skälet kan för visso ej vara något bland dessa. Om vi ej misstaga oss, är grunden attsöka i deu tillit, för hvilken det menskliga sinnet aldrig kan fullt tillsluta sig, att åt rättvisan en slutlig seger är förbehållen, när blott ett folk ej förlorar viljekraften att hjelpa sig sjelf. Och det ser enhvar, attnederlaget ej förlamat den plundrade nationens mod och företagsamhet. Det tåliga hjeltemod, hvarigenom Danmarks krigare under ?ranatmånaden? vid Dybböl tilltvungo sig Europas beundran, afslöjade ett af de djupast liggande och vackraste dragen i den danska folkkarakteren. Der finnes ej, såsom hos svensken, en lätt antändlig och i sina yttringar litet bullersam och mycket retorisk entusiasm som, med långa mellanskof af hvila, ryckvis urladdar sig: i väldiga utbrott, hvilka stundom liksom i ett slag föra till mälet, men ock stundom, när ej lyckan står bi, lemovar efter sig en modlöshet, som åter för en tid sötver mhandlingskraften. — Men der gifves istället en i hög grad uttänjbar, nästan oslitlig seghet och ihärdighet i lynnet, en lugn energi, som stålsättes af misslyckandet och oförtrutet h: psummerar till ett stort resultat en mängd af hvar för sig små, mödosamt vunna segrar. Ytlige betraktare ha låtit inbilla sig, att Danmarks historia sedan fredsslutet företett en tafla af försagdhet och demoraliserande partisplittring. Färgerna till målningen äro lånade från det v. Bismarckska junkerpartiets hycklande beskärmelser öfver die innere Zerrättung? hos ett folk, i en stat, som man trodde sig ha lemlästat till döden, men som men med harm ser resa sig, efter nederlaget, till nytt lif, tack vare folkfriheten och dess outtömliga förmåga att väcka en: nations anlag, : elda dess håg, stärka dess kraft. Den mångsidiga :och beslutsamma verksamhet, Danmarks folk utvecklat under de sista åren, . har uppburits af en det hela genomträngande och ordnande fanke: den, att genom an litande af hittills obegagnade eller ej rätt tillgodogjorda hjelpkällor lyfta och utbilda de andliga och materiella krafterna och tillgångarne så, att man deri finner ersättning för det, man förlorat. I denna verksamhet afspeglas samma syfte, som efter Sverges sista olyckiiga kamp, medan såret ännu blödde efter den största bland dess förluster, uttalades i den berömda maningen till våra fäder, att Pinom Sverges gräns eröfra Finland åter?. Sparsamhet med offentliga medel, inskränning af den statelyx, som i monarkierna är ett på en gång utsugande och demoraliserande ?nödvändigt ondt?, är ett af taflans drag. DOCivillistans öfverdrifoa kraf ha tillbakavisats; den kostsamma diplomatiska ståten; reduceras betydligt; institutioner, omgifna med ett sken af nyttigt ändamäl, men: i sjelfva verket hörande blott till ?royautns imposanta emblemer?, t. ex. hästgardet, afskaffas utan förskoning; admivistrationen förenklas genom öfverflödiga tjensters indragning. Medan en stor kommission af civila och militära ledamöter är sysselsatt att utarbeta en ny plan för landets försvarsväsende, växer bland befolkningen sjelf för hvarje dag den rörelse, som afser att på frivillighetens väg gifva den allmänna vapenpligten ett underlag af allmän vapenfärdighet, samt att låta lagens stadgande omsätta sig i en medborgarekänsla, hvilken betraktar öfningen i vapnens bruk såsom ett nödvändigt element i den uppfostran, ett fritt folks söner böra förvärfva. Utvecklingen af samfärdselsmedlen fortgår med Taska steg; öfver Jylländska halfön breder sig efterhand ett jernvägsnät, som skall kraftigt höja dess resurser, samma gång som det bidrager attihandeloch vandel närmare knyta denna landsdel. till de öfriga och obemärkt, men säkert, nedslå bygdintressen och provinvcialfördomar samt gjuta olika föreställningssätt och känsloriktningar tillsamman i en gemensam, mäktig ström fosterlandskärlekens. Med jernvägsbyggnaderna stå dels redan i verket satta, dels förberedda hamnanläggningar på Jyllands kuster i förbindelse, hvilka äfven i sin mån skola tjena den i stark tillväxt stadda exporten till England till förkofran. Man har lagt planen och börjat de förberedande åtgärderna till ea utvidgning, efter storartad måttstock, ar statens produktiva fis fle vij gt et de Sm As c Er MM mim 0 ER pA je meet KD fn oc AT PO ett me tha mh