Aftonbladet – 10 november 1866, sida 2

Denna lena stämma var nära att aflocks henne ett småleende. De få ord abbår uttalat bade han efter sin vana åtskilt ge nom lika många pauser. Violante svarade med en nekande åtbörd, och till följd ai en ganska naturlig återverkan blef hennes ansigte efter den nästan omärkliga stråle. som nyss upplyst detsamma, ännu dystrare än förut. Abbåen tycktes i trots af sin trög. het fatta hvad den unga flickan kände. — Min fröken4, återtog han, jag tror mig kunna försäkra er, att er herr far inom et ögonblick kommer hit till er.4 Jag tackar er, herr abbe, sade Violante. Jag vet ock, att han ej kunnat förr återkomma till er. Det kostade utan tvifvel på abben att urskulda advokaten, som han så föga tyckte om. Det angenäma intryck den unga flickan gjort på honom, och hans önskan att visa henne detta, vore orsaken till denna föda rörelse, som den kristliga barmertigheten ej kunde annat än gilla. Han erbjöd fröken Bochardidre att såsom ett tidsfördrif följa henne till trädgårdarne. Jag har redan sett dem?, svarade hon. Emellertid märkte han, att tonen i hennes röst hade förändrats, och småningom blifvit mildare då hon svarade honom. Det var åtminstone icke honom hon var ond på, det var hennes far. Och denna tanke misshagade honom icke. Han tog sig för att betrakta henne ännu uppmärssammare, hvilket var ganska lält, ty hon höll ej sina ögon fästade på honom. Viol.nte var högst elegant och likväl ganska enkelt klädd. Hon bar en klädning och en mantilj af violett gas, hennes älsklingsfärg; der emte en underkjol af siden i samma färg. På hufvudet hade hon en hvit halmåaatt, kantad med en likaledes hvit spets, hvars lätt