Aftonbladet – 10 november 1866, sida 2

Englands indiska besittningar. Läsaren benagade med kartan framför sig följa förattarens framställning, i hvilken flere svenska namn påträffas. I Medan man nära nog ej läser, ej hör taas om annat, än de preussiska vapnens seservinningar i mellersta Europa och dessas oberäkneliga följder för vår verldsdels framid, har Ryssland ånyo, nästan obemärkt, tagit ett af dessa tys.a jättesteg till mellersta Asiens underkufvande, som — ehuru verkstäldt blott med knappt 10,000 man — likväl sannolikt skall föra med sig en fullständig omhvälfning af maktfördelningen i Asien och derigenom medelbart få större betydelse för Europas öde, än till och med de nu så högt utbasunade segrar, som vunnits af Preussens 3 å 400, man. Såsom man ganska lätt kunde förutse, och såsom vi i fjol förutsade, har ryssarnes eröfring af Tasjkend ledt till denna rika och vigtiga handelsstats underordnande under den ryska spiran och invecklat tsaren i eit krig med emiren af Bokhara, hvilket naturligtvis måst sluta med dennes nederleg och ryssarnes eröfriog af Khodjent. Härå måste Khokands fall oundvikligen följa: och dermed skall då hela det nordliga Turan ända till Asfera-Tagh befinna sig i ryssarnes händer. Nedanstående framställning af de bändelser, som under sednaste året förefallit i Centralasien, äro — såsom uteslutande hem. tad ur de ryske generalernes, Tsjerniajeffs och Romanofskys, rapporter till tsaren — säkerligen något partiska i enskildheter, men likväl utan tvifvel i allt väsentligt riktiga. Den 23 Beptember 1865 dekreterades Tasjkends upprättande till ?en oberoende stat?, men under den hvita tsarens skydd och med ständig rysk besättning; och till svar å denna akt bemäktigade sig emiren af Bokhara de på Sir-Darjas venstra strand belägna vigtiga städerna Khodjent och Khokand med tillhörande khanater, sarat fordrade ånyo att ryssarne skulle utrymma Tasjkend. De afslogo bestämt detta yrkande, men fiendtligheterna började likväl ej strax, förmodligen derföatt emiren ej ännu ansåg sig tillräckligt rustad. Hen sökte tvärtom genom underhandlingar draga ut på tiden; och häraf begagnade sig general Tsjerniajeff, för att sända statsrådet Struve jemte en talrik svit af officerare till Samarkand, skenbart för att komplimentera emiren, men i sjelfva verket för att inhemta upplysningar om hans hjelpkällor samt utforska, om han stode i förbindelse med engelsmännen i Ostindien. Sändebuden blefvo i början väl behondlade, men mot årets slut lät emiren föra dem till Bokhara och ville ej tillåta dem att återvända till Tasjkend; samtidigt med underrättelsen härom -rfor Tsejerniajeft tillika, att emiren inledt underhandlingar med khanen af Khiva, och att ulemas och mollahs öfverallt predikade det heliga kriget mot Ryssland. Han trodde sig derför ej böra dröja längre, utan bröt upp från Tasjkend i sintet af Januari detta är och marscherade i spetsen för 14 kompanier infanteri, 6 sotnier kosacker, 16 fältkanoner samt en trosskolonn å 1600 kameler, som medförde proviant för 1 månad, söderut i riktning åt Samarkend för att i nödfall tilltvinga sig sändebudens frigitvande. Den 11 Febr. gick kolo nen öfver SirDarja i närheten af Tsjinaz (Tsjunar), och den 17 samma månad nådde den, efter en tröttsam marsch genom den vattenlösa öknen Kyssyl Kum, en punkt belägen blott 1 mil från Djuzak, en befästad stad som försvarar ett af de vigtigaste passen, som genom Asferah-Taghs vestliga slutgren, AkTau, leda till den stora, blott 15 mil derifrån belägna staden Samarkand. Här mot tog Tejerniajeff ett bref från emiren, som i de vänskapligaste uttryck meddelade, att sändebuden vore på väg och om några få dagar skulle inträffa i Djuzak, hvarföre han bad generalen stanna der tilisvidare. Tsjerniajeff elog derför lager och beslöt att vänta der fem dagar på sändebudens ankomst, men då de ännu den 21 Febr. ej anländt, hvaremot flere och flere bokhariska trupper samlades i Djuzak, insåg han att det endast var emiren3 afsigt att uppehålla ryssarne med tomma löften, tills han med hela sin styrka kunde kasta sig öfver dem i denna öde nejd, der de snart måste komma att lida brist på allting. Tsjerniajeff hade nu valet mellan att antingen storma Djuzak och gå lös på 5amarkand, eller återvända med oförrättadt ärende, och han valde det sednare, då den medförda proviansen var till stor del fortärd och furage samt bränsle till och med alldeles tagit slut. Då han emellertid måste förse sig härmed, innan han anträdde återtåget, och beken af Djuzak förbjudit inbyggarne att sälja sådant till ryssarne, afsände han den 22 Febr. en furageringsafdelning af 2 kompanier, 4 sotnier och 2 kanoner, under öfverstelöjtnant Pistohlkors, mot Djuzsk. Vid afdeiningens anryckande drogo sig de utanför staden stående bokharerne utan motstånd tillbaka inom densamma; men knappt hade de 2 kompanierna och 2 af sotnierna inryckt i förstäderna, innan de blefvo häftigt beskjutna säväl från fästet som från flere barrikader, och samtidigt bleivo de 2 andra sotnierna, som jemte fältkanonerna stannat utanför staden, för att i nödfall understödja den egentliga furageringsafdelningen, angripna af flere tusen bokhariske ryttare. Det lyckades visserligen ryssarne att SBN INR RR OST ERE RN a EEE STEEN SIE ER Denna lena stämma var nära att aflocka henne ett småleende. De få ord abben uttalat bade han efter sin vana åtskilt genom lika många pauser. Violante svarade 03 an mnskanda 2thärd ach till fölid af -—-— 3— mm