Aftonbladet – 9 november 1866, sida 3

rr OO CA nästan ogenomträngliga skogar. Under d sednaste fem åren ha småpartier af två, fyr och sex män i smärre fartyg landat på denn ovänliga kust, der stormar nästan oafbrute rasa och der det regnar 9 eller 10 månade af året, för att söka upptäcka hvad mer instinkt än något annat försäkrade dem — guld. Före denna tid var vestkusen på e sträcka af mer än 200 engelska mil, sor jag fagt, en terra incognita för europåer, oci äfven Msorierna hade ej mod att dvälja der. De första pioniererna kommo tillbak: modlösa, sedan de lemnat efter sig sorglig minnesmärken af döda kamrater; andra föll ett rof för det svåra klimatet, drunknade de öfversvämmande floderna eiler förgingo af hunger; andra återigen gingo vilse oci hittade ej tillbaka till kusten och deras e längesedan upptäckta qvarlefvor ha höjt den till rangen af guldfältets martyrer; men nä stan alla de som kommo tillbaka, medförde öfvertygelsen att, om äfven guld funnes, de vore omöjligt att lefva på en så i alla af seenden ovänlig kust. Med allt detta kon likväl också vissheten att?kulörX af guld upp täckts och dermed nya volontärer för de äfventyrliga försöken. Tre personer fram trängde öfver land med mr Pyke som le: dare, från den befolkade delen af Otago, till vestkusten och andra landade på flere ställen, här och der gräfvande hål och nä: stan alltid finnande kulören?, tydligt bevisande att de voro i en guldregioa. Andtligen i Februari 1865 erböll publiken nyheten att en gammal och van diggare, mr Fox, funnit guld nära Hokitiksflode-, att det existerade i ?betalande? qvantitet och att fartyg dragande ej mera än 6 eller 7 fot vatten kunde löpa in. Ea rush?, eller invandring, började genest och så snart det var bevisadt, genom den dagligen föröksde exporten att ett verkligen rikt guldfält funnits, skyndade alla dit, de som egde tillräckliga resurser och som föga eller intet bekymrade sig om ett hårdt, äfventyrligt lif. Guld var der, det var obestridligt, och hvarhelst det finnes, dit dragas enropeerna som magneten till polen, utan afseende å svårigheter af hvad slag de än må vara. Ner i början af 1865 nyheten först hann de andra deiarne af Nya Zeeland och Australien, att Hokitika producerade guld, fanns å hela vestkusten från gränsen af Otago till Nelson, ej ett enda hus, troligen ej mera än tio tält, det fanns ej en fläck af gräs, ej en bit kultiveradt land, ej en enda jordprodukt ätbar af andra än de vilda, ej fåglar, fyreller tvåfota djur som kunde skjutas och begagnas som föda — allt var öde och ofruktbart, de tjocka skogarne deri den fram(rängande exploratören måste steg för steg hugga sin stig, räckte till vattenbrynet och den nästan alltid oroliga sjön, de framför hvarje flodmynning samlade sandbankarne gjorde eh landstigning alltid -arlig, ofta omöjlig -— men der var guld och aila svårigheter voro med detta magiska ord undanröjda. Jag beundrar engelsmanneas energi, men jag har ofta än mera beundrat australienarens när han inträngt i de okända vildmarker som tillhöra hans eget och detta land, der döden så ofta mött hans företrädare i dess mest fasansfulla skepnad och der Leichharit, Burke och Wills med sina lif köpt kännedom om de öde landen. Som sagdt är, intet fanns å vestkusten som ir nödvändigt för byggandet af en stad eler invånarnes lefnadsbehof, med undantag af timmer, hvilket nyhugget ej rätt väl kunde användas; allt det som är oundgängigt för lifvets uppehållande, arbete och komfort måste komma sjövägen, ty öfver land fanns ingen passabel väg, ehuru just vid denna tid ingeniörer sökte finna en farbar väg öfver den bergsrygg, som skiljer östra rån vestra delen af provinsen Canterbury. Upp till den deg, då första nyheten om suldupptäckten i Greenstone, Teramakau och Hokitika (de tre första lokalerna) spriddes med blixtlik snabbhet, var vestkusten känd endast som en bergbunden, öde och vänlig kust, utan hamnar eller segelbara floder, en region af beständiga stormar, undviken af sjöfarande och oåtkomlig öfver land. De vilda infödingarne, som bo å andra ställen af ön, ega underbara och hemska traditioner rörande denna kust, der, enligt deras tro, de mysteriösa trakterna bebos af demoner. En historia cirkulerar också, att en maoristam ännu någorstädes der framsläpar en usel tilivaro, beröfvad nästan all likhet med de öfriga af samma slägte, lefvande som vilda djur i de djupa, ensliga urskogarnve. Detta anses som en sega, och jeg eger ingen anledning förmoda, det en sådan stam finnes, men hvad jag hört från en eller två älderstigna vildar har så tillvida gjort mig till tviflare att jag ej skulle bli förundrad om lemningarne af en dylik stam upptäcktes. Alla floderna ha samma svårighet: de ega framför mynningarne stora skiftande sandbankar, öfver hvilka vågorna med styrka alltid bryta, och hvarigenom små kanaler leda, genom hvilka fartygen måste lotsas. Att olyckshändelser der ofta inträffa behöfver knappast sägas, och så farliga ansågos de, att snart intet enda sseuranskompani kunde förmös försäkra fartyg eller laster till Hokitika. Af denna anledning stego frakterna till oerhörd höjd, och då jag först anlände dit, September 1865, kostade en passage från Melbourne eller Sydney dit nära lika mycket som till England, ehuru vanligen gjord på 8 eller I dagar, och frakten för gods mer än dubbelt mot hvad den varifrån Australen till Europa! Priserna på de dagliga lifsförnödenheterna voro derför ojemförligt höga, stigande dag från dag, när ett, två eller tre fartyg, i försök att passera in, strandade. Vid min ankomst räknade jag inom ögonsigte trettionio vrak, och i en vecka i Oktober strandade tretton, 3 ångoch 10 segelfartyg, — det behöfves blott att en af de stora ?breakers?, hvilka med pemotståndlig fors rulla öfver banken, vänder ett fartyg litet åt sidan, och dess öde ir afgjordt: inom några minuter ligger det å landet eller börjar bäddas in i sanden, och det beror helt och hållet på vinden om något kan räddas derifrån. Jag bör emellertid nämna att numera bogseringsbåter föra de flesta fartyg in, och att 1!o års erfarenhet, med ett par hundra skeppsi IX dara alt nAca valta dam hvaria