Aftonbladet – 9 november 1866, sida 3

SM DO OR UR 8 me (Bref från en svensk på Nya Zeeland.) Hokitika den 16 Aug. 1866. Hokitika — hm — hvad eller hvar ä det?? frågar troligen pluraliteten af mint läsare. För femton år sedan gjorde jag sjel och många med mig samma fråga rörande Ballarat, men huru många äro det väli dag som ej ha hört omtalas den platsen? Väl Hokitika är, hvad Ballarat var för 15, 14, äf ML 10 år tillbaka — verldens rikaste guld. ält. Om ni hyser något intresse för den ädla metallen (och huru många är det väl, äfven bland de mest oegennyttiga och bekymmerslösa, som ej finna något intresse deri?) och de hårda söner af norden?, hvilka här, såsom pionierer, efter otroliga mödor och ansträngningar, bragt till dagens ljus och menniskoslägtets nytta millioner af e skatter jorden för årtusenden gömt i sitt sköte — följen mig! När år 1851 massor af guld påträffades i Ballarat, Mount Alexander och Bendigo, började kolonien Victoria i Australien stiga med otrolig hastighet och inom tio år befanns den vara Englands rikaste koloniella besittning: Melbourne, förnt en by eller embryo af en provinsstad, uppsteg till en bufvudstsd med magnifika palatser och vid sträckt handel, dit alla Europas sjöfartsidkande länder sände sina produkter, vare sig nödvändighetseller lyxartiklar, och i den lugna Hobsonska viken svajade (och svajar äfven nu, ehuru med längre mellanrum) alla nationers flaggor. Australien, med Vic toria i teten, framåtskred urder tolf år med jältesteg. På de sednaste tre eller fyra åren ha landets styresmän börjat konsolidera dess intressen, sökande uti jordbruk och boskapsskötsel samt inhemska näringar ett mera stadigt och tillförlitligt, om ock ej så hastigt, välstånd och oberoende, än det som vunnits uti guldsökningslotteriet. Om under de nästa femtio åren Victoria och Melbourne gå framåt så mycket som under de förflutna femton, böra både statsmän och befolkning vara tillfredsställda. När det 1861 blef bekant, att i Nya Zee: land guld upptäckts i stor qvantitet och när Gabriels Gully? bevisades vara jemförelsevis rikare än de bästa guldfälten å australianska fastlandet, då flögo öfver det ätskiljande hafvet alla diggare (guldgräfvare) som egde nog att betala passage till det nya förlofvade landet — provinsen Otago och Dunedin, förut en obetydlig emåstad med 12 eller 1400 invånare, steg inom ett är till en inflytelserik handelsplats, dit snart hundradetals skepp från England och kolonierna förde friska, arbetsföra män, i entusjastisk jegt efter de gyllne skatter som med visshet ansågos tillgängliga öfverallt, i fantasien skapande af de öde bergstrakterna ott nytt Eldo:ado. Och här först ett par ord rörande Nya Zeeland, så att vi må rätt förstå hvarandra. Kolonien Nya Zeeland består af tre öar, .vå större och en mindre: norra, mellersta och södra eller ?Stewarts island?. De två Förra. äro sedan 1840 koloniserade och europeiska invandrare ha der funnit ampelt och vinstgifvande fält för kapital och arbetskraft. Staten styres af en guvernör, utnämnd af engelska regeringen, med af beolkningen vald lagstiftande församling, och ir indelad uti nio provinser, under ett fe: leralsystem, ej olikt det i Schweiz, oafhänriga i hela sitt inre styrelsesätt. Å norra im är, eller rättare var ännu för två år selan, den talrikaste hvita befolkningen och västan hela den kulörta, och de strider, hvilka der tid ef er annan egt rum mellan Maori-racen och de invandrade europterna bevisa att de stolta vildarne ingalunda med nöje se den tillväxande styrkan af dessa rämlingar. Mellersta ön, hvarmed viidag uteslutande ha att göra, består at fyra pro: vinser, deraf Canterbury är den största, sträckande sig från östra till vestra kusten. Östra sidan af denna provins är den mest ruktbara del af landet; på dess slätter beta hundrade tusendetals får och tusendetals boskap och från dess sjöstäder, hufvudsakigen Lyttelton, exporteras årligen många skeppslaster af dess stapelprodukt, ull, bvaraf und r sistförflutna sommaren exporterades ej mindre än åtta och en half millioner , värda nära en half million pund sterling. Vestra delen var ännu för två år sedan ett rullkomligt terra incognita. Söder om Canterbury ligger Otego, med hufvudstaden Dunedin, nu en blomstrande plats, ehuru ej längre synbarligt framåtskridande. Detvar hit guldfebern 1861 förde minet 50,000 invandrare, alla sökande göra sin lycka. Att provinsen Otago väl förtjenade det 2 namn ryktet gaf det, kan ej betviflas, då vi srfara att ej mindre änvl,938,837 uns guld, värdt 7,512,995 pund sterling blifvit utklarerade genom dess tullkamrar från första upptäckten till den 31 Mars 1866, hvarje avs guld belagdt med en exrorttull af två och en half shilling (cirka 2 rdr 30 öre.) Gabriels Gully? (Gabriels Dal?, så kalladt efter den person som gjorde första upptäckten) var det rikaste fältet i Otago och, såvidt jag vet, i hela verlden, men det var ej stort. Det är emellertid säkert att hvarenda person soma lyckades erhålla ett hål (Pelaim?) der, förvärlvade inom några veckor en, för en tarflig man, anständig förmögenhet, på hvilken han kunde lefva oberoende för resten af sitt lif. Jag har kännt två, som hvardera uttogo i tre månader 3000 pund sterling (cirka 140,000 rår), två andra mellan 3000 och 4000 pund st. och många med öfver 1000 pund sterling. Det är mig bekant (och jag kände personligen tre) att minst tio svenskar -realiserade från 600 till 1200 per man och tre af dessa reste hem. Tyvärr egde provinsen Otago blott en Gabriels dal, likasom i Australien ej fanns mera än ett Ballarat. Och tillåt mig här anföra den märkliga omständigheten att i alla de länder der; uld i nyare tider upptäckts. de rikaste ställena blifvit först uppdagade. I Kalifornien, cj långt efter det Sutter och Marshall fann nägra ?nuggets? (guidbitar) i den förres dam, blef devbästa fältet först arbetadt, I Nya Södra Wales har intet kunnat jemföras med det första: Turon, der en guldklimp vägande ett hundradesex skålpund först fanns. I Victoris