Aftonbladet – 9 november 1866, sida 2

sardets skarpskyttekår med flygande fanor ch klingande spel redan begagnat sig, är så måtto anmärkningsvärd, att man derisenom brutit med den åsigt, som så länge och äfven i farans stund hindrat attutfärda ;nahanda nu emotsedda tillstånd för borgerskapet i Wien. Till minne af de sednaste, redan historiska tilldragelserna äro ej mindre än ätta medaljer under prägling. På den öfver slaget vid Lissa har man med ledsnad förgäfves sökt bilden af Tegethoff, hvilkens tjenster numera blifvit ansedda öfverflöd ga. Till ersättning finner man en pbild af monarken sjelf, hållande sitt svärd öfver fäderneslandet, i någon mån påminnande om högstdensammes lagerkrönta bröstbild, som slogs någon tid efter slaget v.d Solferino. Kejsarens afsigt är nu att besöka de böhmiska slagfält.n, scener för en blodsutgjutelse, som genom förutseende och i tid skedda eftergiiter kunnat förekommas och som här, jemte mycket annat, utgör hvad man kallar nedaljens frånsida; ty om tidningarne i detta hemsökta land å ena sidan lemna sina läsare en underhållande lektyr under rubriken af Hohe Reisenda?, ser man ej sällan, om ock mindre utförligt behandlade, sådana som dessa: Erdäpfelkrankheit, Därre, Wassermangel, Witterung, Cholera und ihre Opfer o. 8. v., och om äfven kriget är förbi, huru många vandra ej här omkring som förlorat armar och ben eller, hvad värre är, sitt käraste på jordenl... Med ett ord: här i landet råder — och hur kunde det väl vara annorlunda? — en nedelagenhet och förstämning i det allmänna, en sorgbundenhet inom det enskilda lifvet, den vi vid afslutandet af dessa rader vilja söka måla medelst det svaga återgifvandet af ett hjertgripande original, som har afseende på morgondagens här firade fest: Allerseelentag 1866. Det är ej en vanlig saknadens Iest, Lik den, då hvart flyende år, Vi fira hvad dyrt oss vid lifvet fäst I stoftet, som kallnat på bår. Här klaga ej enskilda sörjande hjertan. Förlusten är allas, och allmän smärtan. Den har ej till mål blott en enstaka vård, Till hus blott en endaste graf; Dess blick spanar vidt bortom hemmets gård, Omätligt kring land och kring haf. Till rymder i fjerran går sorgdiger tanka, Och känner på flygten ej gräns, ej skranka. Dit bort, hvarest svärd och kula ha sått Sin blodsådd kring kulle och dal; Der storm, som i ekar och lindar gått, Förtäljer om bittraste qval, Om blodet, som strömmat likt vågen som häfves; Om modet... ett offer, som brann — förgäfves! I flodbäddens vass, från skogbeväxt höjd, Ur kärret dernedanför På slagfältets mark, af granater plöjd, En qvidande stämma du hör; Och hemskt skymta fram ur den nattliga dimma De blodiga skuggor, vid månans strimma. Oss minnens! Vi skuldslöst ljutit vårt blod.? — Så ljuder det spöklika ord — Förbiden dock tåligt, Er kraft, ert mod Nog frälsar vår hotade jord; Och nöjde vi ligga, der striden oss bäddat, Om fäderneslandet blott hoppet räddat De sucka och mycket hviska de än; Och lyssnarn förnimmer det väl. Han kunde nog säga det om igen, Men lusten förgått ur hans själ. Hvad båtar förtälja hvart ord, som de döda De lefvande säga? en vansklig möda! I hemmet så tomt ett ljus flämtar opp; En gråtande moder det ställt För frälsarens hild. Hennes lefnads hopp Är jordadt på främmande fält! På själarnes dag hon på knä fallit neder; Det är för den bortgångne sonen hon beder! O, moder så arm, du liknar vårt land: Det också sin orsak väl har Att klaga vid grafven, då Herrans hand Sa smärtfull för sönerna var! Ja, fosterland, folket, se der dina söner! För detta fall neder i bot och böner.