Aftonbladet – 7 november 1866, sida 2

göra dig en förepråelse i motsatt riktning. Du tycker ej om vår granne på Bochardigre, åh nej, icke alls; men min Gud hvad du har för ett öfverseende för abben, min kära Martel. Jag medger det4, sade markisen. Men ag afundas Renå ännu mer än jag älskar onom. Hans själ.., CAr som ett stillastående vatten, afbröt skrattande markisinnan, Och hvarföre skulle han ej ega den inpre fridenr4 sade markisen med sin djupa stämma. Han har valt ett stånd, som förlänar denna frid. Han har lagt sitt hjerta i en Guds händer, på hvilken han kan tro, han, utan feghet. Aldrig har han funnit denne Gud blind och döf. Han är ej af dem, som hedern förbjuder att längre begära rättvisa. Familjen Gourio har en historia, som den san läsa och läsa om utan att förlora förtåndet, och utan att en här af vålnader... Han tystnade, ty han hade känt markisnnans hand krampaktigt gripa omkring sin rm. — Min mor, sade ban. Hon svarade ingenting. Dä lät han sig iedsjunka på knä framför henne, fattade ållen af hennes klädnisg, och kysste den. — Min mor, staramade ban, förlåt mig fven för denna gång !X tHvad gör du, Martel?4 sade enkan med tt småleende, som skar henne i läpparne. Och vår promenad, skola vi ej fortsätta en? Han lydde; markisinnan återtog hans arm, ch de följde den terras, som omgaf trädårdarne på vestra sidan; De voro tysta åda två, och ingendera hoppades kunna på inge få tillfälle att bryta denna tystnad. et förflutna blödde ännu omkring dem. (Forts. följer.)