Aftonbladet – 7 november 1866, sida 2

J edet är ännu tid att godtgöra min glömska Gif mig din arm!4 : De gingo ned utför trappans femton steg och togo vägen åt kapellet. Föratt komm dit, mäste de gå in på den stora inre går den samt passera parterrerva, som omgåfv slottets grundmurar; men de hade knapp gått hundra Steg förrän markisinnan stan nade. — SMitt kära barn4, sade hon half högt, Ckapellets murar. skola förvånas öfve; att äterse dig. Vet jag då icke, att du e mera beder?! Det är sannt4, mumlade han. SAck, jag är ganska ledsen deröfvert, återtog markisinnan; Smen det är saker, om hvilka man icke disputerar. Jag vill blott på förhand säga dig, att abben kom. mer att predika. Och då han fortfarande teg, sade hon: Det förundrar mig, att du efter att ha förlorat tron på böner, ändock bibehållit smaken för predikningar. Föredrar ni verkligen, min mor, åter; tog markisen, en promenad framför min kusins fromma förmaningar?4 ÅhS, utropade hon, hvad förmär dig att tro sådant? Det är att väl hastigt dra sina slutföljder. En promenad i ditt sällskap, min kära Martel, går upp emot alla predikningar i verlden, det medger jag. Om det är en gudlöshet jag härmed uttalar, så må Gud förlåta mig densamma. Men om till exempel jag måste välja emellan mina vanliga aftonpromenader med herr Lescalopier, min granne, och en predikan af nin nevö Gourio i kapellet, så skulle jag kanhända bestämma mig för predikan. — Och likväl har pi mycken välvilja för werr Lescalopier, min mor, och ganska ringa ör min kusin. Åh, svarade fru Croix-de-Vie, jag kan