Aftonbladet – 7 november 1866, sida 2

än var, så utgick den likväl från en mur Isom aldrig gjorde sig brådtom... Plötslige saktade den takten, och på en gång afstar nade tvärt hela denva fromma och vild I kör. Markisionan höll på att kikna af skrat Stackars abbeX, sade bon, och den kon vulsiviska munterhet, som skakade hel hennes lilla och lifliga kropp, hindrad henne att fortsätta. — SÅh den stackar abben! Han hade så väl anordnat sia fest Och jag sjelf hade klädt kapellet. Det va för sista dagen i Marie månad. Allt folke på Croix-de-Vie är der. Jag hade lofva att bivista -ceremonien. Min mor, sade markisen, Shvarför har ni icke nämnt för mig om detta löfte?x Åh I utropade hon, jag hade glömt det. Jag var ju i ditt sällskap. Jag skulle ha följt er till kapellet. Enkefrun rodnade af harm och svarade till en början icke. Hon hade lofvat sig en treflig afton, der vid sidan af denne son, hvilken vanligen lefde så skild ifrån henne; och äfven hon hade anordrat en fest för sin räkning. Chesnel hade rätt, då ban sade, att hans husbondes vänskap för abb Gourio gjorde fru Croix-de-Vie swartsjuk. Hvad förde nu markisen till kapellet, som han ej besökt på ett års tid, om icke far hågan att genom sin frånvaro såra den käre kusinen, konsertens tillställare. Den stackars sårade enkan tyckte, att man icke hade så mycken aktning för henne, och om skymningen ej varit så star., skulle Martel kunnat se en tår i sin mors ögon, dessa for: dom så vackra ögon. Fru Croix-de-Vie steg upp och rätade upp sig i hela sin längd, som ej ändå blef särdeles betydlig. Förtrytelsen ätergaf henne ock hennes fordna muntra hållning. — Må göra, sade hon,