Aftonbladet – 7 november 1866, sida 2

) ?Aha?, sade hon helt sakta, vår lill Istolta vän har ändrat tankar? Derpå lutade hon sig mot sin son och slog honom sakta på axeln. ?Se der, sade hon, ?en ganska lycklig:ågel.? Ja, min mor,? ?Mycket lycklig?, sad: enkefrun, ?du hör på horiem uppmärksamt och han behaga dig. Det är icke derföre som han är lycklig?, svarade Martel, ?Det är derföre, att han har ett lif utan tankar. Han öfverlemnar sig åt njutningen och ser ej slutet.? Och har han ej detta gemensamt med menniskor vid din 2lder?, återtog enkefrun skrattande. ?Kommer du ihäg den gamla liknelsen om berget med tvenne sidor, såsom en bild af lifvet ?? PÅr jag väl på den sidan, som bär uppför? afbröt tvärt Martel. PP ?Vi serligen?, svarade hon, och jag deremot på den andra. Och dermed är jag ej så särdeles belåten. Det är sannt, att det är ditt fel.? Mist fel? Ja visst. Jag har ofta hört sägas, att man kunde finna ett stort nöje i att åldras. Detta är någonting som jag länge ej för: mått begripa, men jeg skulle numera bättre kunna förstått det om du blott ville.? Nåväl!? mumlade han med en trött min; hvad måste man göra? Låt oss försöka, madame, befall!? ?Jag befaller ej, jag beder?, sade markiinnan. ?Du vet, att jag icke är en af samla tidens mödrar. Den sista enkefrun på Croix de-Vie, din farmor, om hon lefde och vore här i mitt ställe, hon skulle högidligt säga dig: Herr markis! ni felarier ligt, då ni ej tänker på att fortplanta ert amn ...