Aftonbladet – 7 november 1866, sida 2

ken af sin hvita klädningen, hvilken kunnat förråda henne, hade dolt sig bakom ett träd, och betraktade. VII. Croix-de-Vie hade somma dag ätit middag i sin mors sällskap. De hade båda två efter måltidens slut gått ned och satt si på den stora slottstrappan, vid hvars fot i fria luften växte en tät massa-af granater, myrten och oleanderträd. Dessa söderns ömtåliga barn tycktes förvånade att lefva under en så molnbetäckt himmel. Myrten och lager blomma emellertid i denna nästan ljumma luft, och hvarje år såg man granaternas gullgula qvist med sina vackra purpurfärgade klockor fläta sig emellan balustrarne på Croix-de-Vies trappa när Augusti var inne; men frukterna som de satte, förblefvo utan emak; de hade ej emottagit solens kyssar. Midtför trappan utbredde sig i en omätlig halfeirkel Robert XV:des ståtliga trädgårdar, omslutna af terrasser, byggda med stor kostoad på klipporna. I midten sägs den stora bassinen. Der bland vassen sjöng nu en vattenfågel i skymningen; och det var till denna sång, som Martel lyssnade. Äfven markisinnan satt försänkt i drömmar, hvilket annars icke var hennes vana. Fullt viss på, att hennes sons uppmärksamhet helt och hället var fästad vid den menlösa fåzeln, framtog hon mellan sin hand och sin randske en biljett, som hon der hållit gömd, ch omläste den ifrigt.: Dagsljuset var relan temligen svagt, och för att kunna ur-j. kilja dessa hastigt och med blyertspenna ecknade bokstäfver, måste hon ha lärt sig) iljetten utantill. Sedan hon slutat läsninen, lade hon biljetten tillbaka på dess gömtälle och smålog.