Aftonbladet – 5 november 1866, sida 3

tt I pligt och sitt samvete finna sig manad a Nn förkasta ett så skymfligt förslag.? D Iframkom icke heller. Vid samma riksdag väckte Sahlström s första motion om en förbättrad folkunde Ylvisning. Den mottogs med ovilja af mång 8 linom ståndet; åtskilliga angrepo honom det oförsyntaste och frågade om han vil göra allmogens söner till sockenskrifva (han hade innehaft en sådan befattnin inom den kommun han tillhörde) i stället fc n i till dugliga arbetare? Härpå får jag svara 2) utlät sig Sahlström, ?med en annan fråga Aro då de bland eder, som icke kunr i ladd skrifva, bättre arbetare än de, som kunn föra pennan, och viljen I att edra söne om de blifva kallade till folkombud, skol -jkänna blygseln öfver att med svårighe kunna skrifva sitt namn?? Sådana argu menter retade, men verkade. Han fortsatt alltjemt under de följande riksdagarne a: verka för folkundervisningen, och hans mo tioner och yttranden i denna rikining är mästerstycken af enkel vältalighet och skarp sinnighet. Mot slutet af samma riksdag vidtog Sahl ström en åtgärd, som; emedan den utgicl från bondeståndet, väckte ett ofantligt upp I seende. I ett ingifvet memorigl klandrad han strängt btatsutskottets förfarande att frå: I votering i förstärkt utskott utesluta åskilligt Jaf de mindre anslagsposter, som bondeståa det. beviljat för statsbehofven, ett förfarande som han ansåg grundlagsvidrigt. Han yr kade rättelse häri, och om cj så skedde uppmanade han ståndets ledamöter att ej deltaga i voteringarne inom förstärkta utskottet. Memorialet gillades enhälligt a ståndet och blef af dess flesta ledamöter, till yttermera säkerhet, undertecknadt. Hvarken talmannen eller sekreteraren hade något mot detsamma att invända. Men efter ett par dagar hade den fintlige BStrindlund så bearbetat ståndet, att de utsedda ledamöterna i förstärkta utskottet förmåddes deltaga i voteringarne. Sahlström beklagade till protokollet, att ståndet så oförsvarligt förfor, och protesterade mot en åtgärd som kunde medföra de betänkligaste följder. I likhet med så många andra hänfördes Sahlström af den politik som konung Oscar följde de första åren af sin regerivg. För alla de stora reformfrågorna som då väck: tes var Sahlsiröm en ifrig förespråkare. Han insattes jemte f. d. talmännen Hans Jansson och Anders Eriksson i 1846 ärs tepresentationskomit, der desea, med prof. Wingqvist och grosshandlaren Schartau till föregångare, kämpade i liberal syftning mot den på sin böjd halfliberela majoriteten. Samma äsigter som Bahlström der hyllade blef han alltjemt trogen, verkade för dem i tal och skrift med den stora energi sem han egde och, som han yttrade i ett bref till den som skrifver detta — det gladaste ögonblicket i hela mvitt lif var då jag mottog underrättelsen att representationsreformen segrat. I hvarje vigtig fråga som förekom yttrade lian sig klart och bestämdt, ständigt i frisinnad anda. Han var en sträng hushållare med statens medel, men sparade med urskilning. Han hyste stor fruktan för den skuldsättning som jernvägsbyggnaderna skulle ädraga staten. Mot Sörmlandsbanan uppträdde han med mycken ilver, och yrkade att om den skulle anläggas borde jordegerve utan ersältning åtminstone afstå den mark som ej utgjordes af åker och äng. I den syftning handlade han ock då jernvägen drogs öfver hans egor. Han skref och talade ledigt; hans argunentation var skarpsinnig, kraftfull och vevisande. Han egde en utmärkt förmåga tt uttrycka sig kort och hans repliker voro ifta förkrossande, utan ait vara särande. . höns yttre låg något imponerande, som ngaf bäde vördnaa och förtroende. Han ökte ingens gunst och bestraffade och afJöjade skoningslöst de intriger som spelades nom ständet. Med 1856—58 årens riksdag afslutade han in verksamhet såsom representant. Han rade redan då angripits af ettlidande, som ;kades med åren, och som förbjöd honom ll rörligare verksamhet. Efter riksdagens : lut författade han en karakteristik öfverj len riksdagens bondestånd — ett mästertycke i sitt slag. Den som nu skrifver! ans nekrolog fick i uppdrag att supplera rbetet med Sahlströms egen karakteristik. . Lägg ej fingrarne emellan — sade han — etrakta mig som vore jag död och ställd nför opinionens domstol. l Efter den första riksdagen som han bi-: istade och sedan efter hvarje at de föl-l: ande lät han trycka och utdela bland sina :ommittenter en öfversigt af riksdagens esultater. Han var den förste som dermed örjade. Det är märkligt alt i alla dessa krifter framträdde han såsom en ifrig motnotståndare till. protektionssystemet och beisade att och huru det menligt inverkade å jordbrukets verkliga förkofran. Under sitt tillbakadragna lif på Berga öljde han händelsernas gång med ungdomg ifver. Till Aftonbladet insände ban tundom uppsatser i dagens frågor, förfat: ade med ika mycken skarpsinnighet, som ärma. Det sista tillfälle då han deltog i en ofentlig angelägenhet var vid det sednast öretagna valet till rikdagsman inom domagan. De svåra kroppsliga smärtorna hinrade honom icke att såsom elektor komma lsiädes. I ett varmt tal till elektorerna hade han dem på hbjertat att välja rektor iljeström, såsom den bäste inom domsagan HH hvilken de kunde ställa sitt förtroende. Ir Siljeström blef också vald. Då valet fverklagades på grund af formfel, skref atlström: Utan tvifvel blir valet uppäfdt; men jag kan ej föreställa mig att e blifvande valmännen skola låta törmå ig att föredraga någon annan för hr Biljetröm, ehuru jag väl känner att åtskilliga ksökare skola anmäla sig. UR vår RN At nr Vd CR dn