Aftonbladet – 5 november 1866, sida 3

Pehr Sahlström. T Hvar och ep, som; med någon uppmärksanthet följt våra riksdagars förhandlingar från början af 1840-talet, känner och aktar ofvanstående namn. Vid sju på hvarandra följande riksdagar intog Pehr Sahlström ett lika atmärkt som LHedrande rom i bondeståndet, såsom en af dess mest framstående, est redbsra och mest frisinnade ledamöter Han föddes åen 4 Augusti 1785 i Borås, der fadren var borgare. Vid tio års ålder afbröts den torftiga skolundervisning, som föräldrarne kunde bestå honom, och han nödgades sedan några år åtfölja sin stjuffader på handelsresor. Från sitt femtonde till tjugufjerde året var han anställd i handel i bufvudstaden, då hans principal afled. Anseende sig olämplig för köpmansyrket, lyckades han vinna anställning som skrifvare vid Sparreholm, Derefter var han i sju år förvaltare, och i tjugutre år arrendator af egendomen Långbro. Under den sednare tiden inköpte och bebyggde han ruethållet Berga, beläget nära intill Mölubo station. Han hade länge anlitats i och för ortens angelägenheter och länge åtnjutit befolkningens förtroende, då han, 55 år gammal, första gången 1839 valdes till riksdagsman för Stockholms läns södra domsaga. Hans mera omfattande verksamhet inträdde således vid en ålder, då de fleste öro mera benägna att söka hvila. Riksdagen 1840 började under kritiska omständigheter, 1838 års bedröfliga händelser hade äfven uppretat bondeståndet. För att neutralisera missnöjet der, erbjöds talmansbefettningen åt den allmänt aktade Hans Jansson. Han rådförde sig då med Nils Persson i Boda och Sahlström, hvilka tillstyrkte honom att ej motiaga platsen på anhet vilkor, än att talmannen frikallades från den depraverande befattning, som företrädarne i talmansstolen haft sig älagd. Hans Janssons svar afgafs i denva syftning, up togs ytterst onådigt, förun!edde till nya underhandlivgar och bemedlingsförslag, men med den verkan att Hans Janssun bestämdt vägrade mottaga talmansklulban. Efter flera underhandlingar kalla es under ståndets bi fall Anders Erikson från Carlskoga till talman, visserligen icke någon utmärkt förmåga, men en redbar man, hvilken, såvidi hav förmådde, motverkade den korruption, som så förderfligt hade inverkat på ståndets sjelfständighet. Redan vid denna riks deg intog Sahlström, ett framstående rum gent emot Strindiund, ledaren för det parti, som roggrannt uppfyllde regeringens alla fordringar. Pahlströms sjelfständighet sattes ofta på prof: hans mod togs vid kritiska tillfätlen i anepråk af ståndet. Sålunda då underbandling inleddes att förmå bonde ståndet frånträda sitt beslut i afseende på den yppåde bristen i kebinettskassan, uteågs Sahlström att gemensemt med några äldre ledamöter begilva sig till excellensen Brahe för att undfå del af några vigtiga upplysningar. Seden dessa meddelats och tillika blifvit antydt, att förslaget om beslutets återkallande skulie väckas i ståndet af v. Zweigbergk, eom dittills ansetts tillhöra oppositionen, blefvo deputerade förstummade ef häpnad. Men Sahlström tog till ordet och svarade: Att någon inom ståndet skall framkomma med ett sådant förslug, betvifiar jag, men i alla händelser är jag derora förvissad att ståndets pluralitet skall af sin