Aftonbladet – 3 november 1866, sida 3

UY PSA Ane Ae SAM MERPIIM IESU FOMI ME DEE väns förtjusning. Från denna sida sedt förd tjenar arbetet att studeras af unga sättare. 4 Dylika förtjenster böra dess mera framhål-. lag, som de äro temligen sällsynta i vär!? t b bokver!d. Sofokles Antigone. Öfversättning af K. il. Brandt, r Lektor i grekiska och teologi vid Öster-i sunds högre elementarläroverk. (Upsala f 1866. Edqvist Berglund. 96 sidd. 5:0. n Pris: 1 rdr 50 öre.) a Detta arbete utgör en glädjande företeelse af det hos våra filologer återvaknande att äfven utom skolrummet eller is ssalen sprida frukterna af sitt arbetes ihärdighet och sin foreknings möda. Sofokles Antigone är utan tvifvel det mest fulländade profvet på antik drazaatisk konst, som blifvit till vära dagar i skrift bevale dt. Det är derföre ej att undra på, om I väl en som arnan lärd vågat försöket att å i sveosk dräpt kläda det grekiska mäster-fi styeket. Före hr Brandt hafva nemligen li Palmblad (1842) och Emanvelsson (1834) f rsatt det ifrågavarande dramat. Vidln mförelse mellan hr B. och hans föregånn oare visar sig, att han i åtskilligt står frama för desse: framför Palmblad i versbyggna-g dens jemnhet och regelbundenhet, framfö Emanuelsson i språkets enkelhet. Fö rigt kan man af hvad alla tre presteratie finna, huru stora de svårigheter äro, som!p vanskliggöra hvarje företag ett med nog. å srannt iakttagande på en gång af vårt moti dersmåls och af den antika rytmens alla jsi fordringar öfversätta ett stycke sådant som S Sofokles Antigone. Att hr B. ej öfver-v vunnit alla dessa svårigheter, får man er-s! känna; men det sätt, hvarpå han öfver-!b vunnit Åtskilliga, berättiga oss till den för-1 hoppningen att i hr B. kunna få en före jenstfull öfversättare af Sofokles sawtligad teaterstycken. Det förevarande öfversätt-s ningsprofvet är i alla händelser en rekoms, mendabel bekantskap att göra; det harjä också ej utan skäl blifvit af svenska aka-t) mien belönadt med hennes andra pris. !h anföra såsom prof på hr B:s språk och s! verskonst ett stycke ur Antigones parti vid let ti.lfälle, då hon skall bortföras för att lefvande begrafvas: ;O grift, o brudgemak, 0 cell, som blifvit gräfd ke Åt mig till evigt fängsel, dit jag vandrar nu Till mina fränder, som till största delen ren h Bland hädangångne Persefassa tagit upp. G Sist nu bland dem och allra mest olycklig sjelf In Dit ner jag går förrän mitt lefnadsmått blef fullt. n Dock när jag kommer — tryggt jag hyser detta st opp — Dig, fader, kär jag komma skall, kär ock för dig, Min moder, och dig kär, du hulda brodersjäl! Nej, utan alla vänner, jag eländiga Vi grafvens djup, de dödas hem, går lefvande. h Mot hvilket bud af högre makter bröt jag då? d Kan jag, o arma, blicka upp till gudar än, a Hvem skall jag ropa an om hjelp, då jag ju vann a! För pligtens öfning pligtförgätenhetens lön?? Öfversättningen är beledsagad af anmärkningar?, afseende säväl belysning i afla seende på uppfattningen af enskilda ställen p som utredning af styckets id. I sistnämnda d änseenude har hr B. omfattat och utfört S: den åsigt, som skjuter den tragiska skulden ) på Kreon, den omilde hämnaren, den oblidkelige statshöfdingen, och gör Antigone till en fullkomligen oskyldigt lidande personlighet, till et slags mariyr. Ena sådan uppfattning af Sofokles mening med Antigones karakter förutsätter likväl ett kulturstadium, g som ligger utom och öfver hellenismen: 4: bon förutsätter en kristlig verldsåskådning In och påminner i någon mån om Schoemanns Ik uppfattning af Eschylos Promethevs, som under Schoemanns behandling genomgår en nära nog kristlig Inttringsprocess, såsom också of Welecker anmärkt blifvit. I öfrigt äro anmärkningarne upplysande och goda. Arbetet förtjenar sålunda ell tppmuntran från den läsande allmänhetens sida. Stockholm, 1866.) Denna lilla broschyr, skrifven med synnerlig talang, reda och klarhet, synes i främsta rummet vara ämnad till upplysning: och betraktelse för icke-militärer samt hafva till ändamål att försona åtekilliga ider och åsigter, hvilka annars vanligtvis anses såsom stående i strid med hvarandra. 1 Eiter awt till en början hafva påpekat d nödvändigheten för Sverge att tänka påf lörsvar för egen räkniog, utan möjligtvis !n blifvande hjelp af andra makter, framhåller ii författaren genom ett utdrag ur landtförE svarskomitns betänkande, till hvilket han ls i allmänhet synes ansluta sig, svårigheten I h 0 k Vv 0 0 8 v Lb k 0 Om landtförsvaret. (39 sidor in octavo. lå le u Vv M i P Y ti att åstadkomma ett tillräckligt starkt försvar utan betydliga ekonomiska uppoffrinsar; vi kunna välja emellan att ettdera underkasta oss dessa uppoffringar eller duka under. Författaren öfvergår derefter till landt-ri försvarets styrka, organisation och öfning. Ja Då vi numera omöjligt kunna påräkna, attll vårt sjöförsvar skall kunna spela någon sär. i: deles--betydande roll, måste landtlörsvaret v blifva buivudsaken. Dess styrka måste af. je mätas efter den, som vår förnämste fiende, le Ryssland, möjligtvis kan disponera vid -ettli irigsföretag emot Sverge, eller efter unge-f färligt antagande 100,000 man. g Men som dessa 100,000 man, i anseende lr till ryska flottans otillräcklighet, ej kunna öfverföras på en gång, uten med ungefärlk en tredjedel i sender, bör vår organisation l vara så beskaffad, att vi med en mindred del af försvarsarmån genast kunna möta jdc den första landstigningskåren, men seder-1s mera öka den förra, i samma mån fiendenc hinner öfverföra mera folk. Häraf behof-s vet af en mindre krigsfot (50 till 60,000 man) t och en större dylik (70 till 80,000 man), c hvartill fredsfoten (29,000 man utom befäl etc.) I1 efter sig företeence omständigheter skulle kunna uppbringas. Reserveller ersättnings1 trupperna böra alltid minst beräknas till en I tredjedel af krigsfoten. q På det likväl nämnde stridskrafter skola kunna uppfylla sitt ändamål, måste de hafva 1 en organisation eller sammansättning, som f ör dem jemngoda med fiendens. De måste l hafva ett tillräckligt och väl utbildadt befäl, s en stam (åtminstone hälften af styrkan), som i sig kan upptaga de mindre öfvade lt delarve (beväringen), samt isynnerhet till1 räcklig öfning. Då stammen Nikvisst, enligt författarens beräkning, allenast är nog stori för den mindre krigsfoten, men ingalunda 1 för den större, måste man i och för den sednares åstadkommande välja emellan stammens ökande eller beväringsöfningarnes för!f längande. f Jomte stammen och beväringen, upptager 1 författaren slutligen landtstormen, eller äldre (q -beväringsklassers användande vig ortförsva!q ret. såsom en tredje och vigtig beståndsdel! lr